Avskalade

är orden nu
utan hölje
utan skydd mot evighetens
öppna sanningar

när du vågade
lägga ifrån dig din
rustning
och jag bar den åt dig
när du frös, och jag

när vi var vi
var ljum vind i håret

min vaksamhet kläddes av
utan en rörelse

gråten var en flod
av tacksamhet

gick vi upp för krönet
utan att vakterna i tornet
hindrade oss

vi såg dem le mot oss
en enda gång, nickade

på andra sidan kullen
uppenbarade den sig

så hänförande att vi
för en sekund tappade andan

Helheten