När jag gick i skolan så ropades
barn upp efter en lista där de fanns
inskrivna med sitt efternamn i alfabetisk
ordning. Den ordningen användes ofta
när något skulle göras i klassen, som alla
skulle få vara med på. Det var ju bäst så för
då kunde man ju inte missa någon om man
gick efter den och dessutom så blev det rättvist!
Ingen fördel för någon och man gjorde alltid
likadant, som man brukade göra och stor
rättvisa i bara det!

I min klass var vi 24 barn. En lektionstimma var
då, 45 minuter. Elev efter elev ropades upp
efter listan och fick komma fram och vara med.

Jag tittade då och då på klockan, skulle fröken
denna gång hinna till mig också innan lektionen
tog slut, det skulle vara så roligt att få vara med...

Då såg jag att en annan klasskamrat Inglill också
tittade på klockan lika ofta, som jag gjorde. Och
hennes efternamn började på Ö och mitt
började på Å. Så vi båda låg verkligen
risigt till, som vanligt!

Men klockan ringde ut! Lektionen var slut. Och
fröken hade hunnit till R då. Så det var inte bara
Ingalill och jag utan några till, som inte hanns med.

Vi frågade då fröken om man inte kunde ropa upp
oss från listan från andra hållet, bakifrån, så vi fick
en chans att få vara med. Men fröken svarade bara
att nästa gång skall hon skynda på, så då kommer
säkert alla med och här gör ju vi, som vi allt gjort
och, som vi brukar göra. Sättet är inte fel, det
är tiden, som är för kort!

Javisst någon gång räckte tiden till så alla fick
vara med även vi på Å och Ö!

Men jag hoppas för barnens skull att "skolan" tänkt
om. Och sen i livet blev jag en rebell när jag möttes
av: Så brukar vi göra! Och när just det användes till
försvar när något gått snett eller att någon blev
illa berörd...

Och varför jag minns detta just nu, jo för i natt drömde
jag att jag var i skolan och fröken ropade upp mitt efter-
namn allra först, jag höll på att svimma. Det hade aldrig
hänt förr. Jag trodde inte det var sant. Så jag frågade
bara: -Är jag först? -Jovisst på datalistan står du på
första raden. Och jag går ju efter listan! -Men sa jag
med Å börjar ju mitt namn... -Men lilla vän här finns
inga Å, här blir Å ett A! Och här gör jag ju alltid,
som vi brukar göra!