Jag vaknade till en röst som sakta steg i mitt sovrum.

Ur ett kompakt mörker kändes rösten rent av fysisk

som om jag kunde sträcka ut min hand och röra vid den,

om jag vågade vill säga.

För den var kall och knastergrå, som en iskall vind.

Den verkade prata för sig själv snarare än till mig,

kanske visste den inte om min närvaro.

Och om jag låg still tillräcklig länge så skulle den nog

avta och försvinna, som en otydlig dröm.

Så ändrade den sitt röstläge och blev mer melodiskt

nynnande i sitt tal....det gick inte att få något sammanhang

av dess innehåll.

Jag sträckte ut min hand plötsligt och tände lampan

på nattduksbordet, rösten tvärdog i en hast.

Ingenting var fel i sovrummet....allt var precis som vanligt.

Jag släckte ljuset och inväntade spänt på vad som skulle hända.

Inget hände...fundersam och lite besviken vände jag mig på sidan och somnade strax därefter in mjukt, och sov hela natten utan vidare störningar.

Nästa morgon när jag gäspande vände mig om i sängens sköna värme, såg jag pappersark ligga på sängbordet.

Förvånat tog jag arken i min hand, tog på mig glasögonen och läste ur ett brottstycke...

".....du störde mig när du tände lampan och bländade mig, gör inte om det är du snäll! istället skriver jag det här, min historia för dig...eftersom du inte verkar lyssna något vidare"

Det var tre sidor välskrivna och med väl formulerade meningar som jag häpet insöp med stigande förvåning.

"...jag kände en intensiv smärta, genom hennes ord som nu hamrades fast i mitt medvetande. varför varför talar du till mig nu?" samtidigt...kände jag lättnad. för att du kommit tillbaka, om än på ett märkligt sätt.

Som en ande, påtagligt närvarande. all min kärlek kom tillbaka och fyllde mig med värme, äntligen vet jag....ja nu vet jag att du är här igen.