Hon hörde hans röst i minnet

då vinden smekte kinden

där tårar en gång skapat fåror

Tårar från då de grät ihop

när tankar om döden

var vanligare än livet

Men han viskade

Nu eller aldrig

det är dags att börja leva

Minnen av smärta löstes upp

flög på lätta steg

med i vindens virvlar

Fåror som med tiden slipats ned

av mjuka smekningar

som en skapelse av förlåtelsen

Hon kände

Nu eller aldrig

det är dags att börja leva

Med lätta steg gick hon vidare

i kärleks tankar

formade hon sin framtid

På hennes hand

glittrade minnet

av den riktigt sanna kärleken

Som sa

Nu eller aldrig

det är dags att välja liv