Min egen resa till New York berodde på att jag erbjudits vara med och se hur det gick till att göra reklamfilm i USA. Inbjudare var reklambyrån Ogilvie, som startades av en britt vid namn David Ogilvie i mitten av förra seklet.  var en av den moderna reklamens absoluta föregångsmän. Hans sällsynt framgångsrika karriär inleddes märkligt nog med att han, under en period i början av 1930-talet  sålde AGA-spisar direkt till hushållen i Skottland. Det gjorde han så bra att hans chef gav honom i uppdrag att skriva en instruktionsbok om sin försäljningsteknik, en bok som efter närmare åttio år fortfarande anses vara en av de bästa i sitt slag i världen.

            Hans reklambyråkedja växte sedan till en av de största och mest uppskattade i branschen.

            Så kan det gå!

Jag var frilansande kreatör för några av byråns svenska kunder och kände mig väldigt hedrad över möjligheten att i tio dagar följa arbetet vid deras New Yorkkontor.

            Men min kassa var skral och min garderob ett tydligt bevis för detta. Att handla kläder före resan var inte att tänka på, inte minst sedan jag fått reda på att man i New York kunde köpa kläder direkt på konfektionsfabrikerna för mindre än hälften av vad man fick betala i Sverige.

            En utgift klarade jag mig dock inte undan. ”Du kan inte åka till Amerika utan visitkort”, fick jag veta. ”Du kommer inte in någonstans utan ett ’calling-card’ som talar om vem du är och var du kommer ifrån”.

Detta behov, förstod jag, skulle göra det nödvändigt för mig att också ha en titel.

            Men vad skulle jag kalla mig? Skribent? Redaktör? Copywriter?

            Jag har alltid tyckt att titlar var lite löjliga och när Bror Rexed lanserade den så kallade du-reformen blev han en av mina idoler. Men i USA var en slagkraftig titel en nödvändighet, fick jag veta. I min frustration vände jag mig till en äldre kollega som arbetat mycket med utländska kunder.

            ”Du bör  kalla dig Creative Director”, sa han genast. ”Det är den titel som bäst beskriver hur du jobbar”.

            ”Creative Director”, sa jag tvivlande. ”Låter inte det lite väl pompöst?”

            ”Inte i USA!” fick jag till svar . ”Den titeln berättar att du inte bara jobbar med idéverksamhet och texter utan också med strategier och analyser”.

            Trots en kvardröjande tveksamhet följde jag rådet.

Fredagen den sjuttonde oktober lämnade en DC3:a Torslanda med mig ombord för en flygtor till Kastrup för vidare befordran till Kennedyflygplatsen utanför New York.             Vädret var strålande och jag kände stor förväntan inför att äntligen besöka USA.

            Som nittonåring arbetade jag en kort tid som skeppsklarerare för det amerikanska rederiet Moore McCormack. Egentligen var jag bara ersättare för en kille som ryckt in i lumpen, så när han plötsligt blev frikallad så visste man inte riktigt vad man skulle göra med mig. Jag fick då en möjlighet att resa med ett av rederiets fartyg till USA och jobba några månader som trainee på huvudkontoret i New York.

            Jag tackade nej vilket jag sedan ångrade under många år

            Någonstans förvarar jag en kopia på det telex jag sände för att informera om mitt beslut. Det bevisar, om inget annat, min usla kunskap i engelska. Jag trodde att jag var artig när jag skrev:

            ”Thank you very much for your kind offer, but I prefer to stay in Sweden.”

            Hur korkad kan man egentligen vara?

På Kastrup utanför Köpenhamn inträffade två märkliga ting som jag nog hade kunnat uppleva som något slags förebud om haft en vidskeplig natur.  Intill den DC8 som skulle flyga mig till New York stod en annan maskin som var destinerad till Chicago.

Mellan de båda planen inleddes plötsligt en intensiv aktivitet och samtidigt med detta kände jag en mycket skarp, stickande smärta till höger i buken.

            Där blindtarmen sitter.

            Efter några minuter avtog smärtan en smula men fortfarande var den direkt plågsam.

            Vad gör man i det läget om man är på väg till New York för första gången i sitt liv?

            Informerar personalen och uppsöker närmaste sjukhus?

            Frågar en flygvärdinna vad som händer om någon plötsligt blir akut sjuk mitt över Atlanten?

            Sitter kvar och hoppas att allting skall gå över.

Planets avgångstid närmade sig skrämmande hastigt och jag hade redan sträckt mig efter mitt handbagage då det kom ett meddelande över planets högtalare:

            ”Mina damer och herrar! Mitt namn är Jens Madsen och jag kommer att vara er purser under flygresan till New York som idag beräknas ta ungefär åtta timmar och tjugo minuter. Tyvärr blir vår start lite försenad, eftersom vårt bagage av misstag hamnat på planet till Chicago och deras bagage hos oss. Omlastningen beräknas ta ytterligare tjugo minuter så vi beklagar att vår avgång lär bli lite drygt en halvtimme försenad.”

Gott! Det gav mig lite rådrum för mitt beslut. Värken hade övergått till ett kraftigt molande och skulle jag tvingats fatta beslutet idag hade jag förmodligen skippat resan till förmån för ett läkarebesök.

            Men New York hägrade i fjärran.

            Och gästspelet på den amerikanska reklambyrån.

            Och jag hade ju lagt ner flera hundra kronor på visitkort,

En flygvärdinna som hette Mona stannade till och frågade om jag ville ha ett glas apelsinjuice medan vi väntade.

            I brist på något starkare tackade jag ja.

            Handbagaget låg kvar i facket.

            Visst värkte det mindre i magen?

            Och när, om någonsin,  skulle chansen återkomma om jag missade den nu?

            Nu igen?!

Aktiviteterna på landningsbanan hade upphört och jag såg hur de stängde lastluckorna på Chicagoplanet. Rejäla dunsar skvallrade att man gjorde detsamma på vårt plan.

            ”Ibland måste man chansa”, tänkte jag, en tanke som naturligtvis var både egoistisk och ansvarslös.

            Men den whiskey jag försåg mig med så snart vi var på väg och barvagnen kom rullande höjde min smärttröskel med flera lugnande centimeter.

I handbagaget hade jag tre olika guider till New York som redan var närmast sönderlästa Jag skulle vara där i sexton dagar. Tio av dem skulle jag tillbringa tillsammans med Ogilvie men sex hela dagar hade jag för egna exkursioner.

            På en av de första ämnade jag köpa en bra systemkamera, sådana hade jag hört var extra billiga i de konkurrensutsatta butikerna på centrala Manhattan. En båttur runt ön hade jag också beslutat göra, och så skulle jag besöka en trivsam bar på Första Avenyen. Den hette Maxwel’s Plum och kallades i Michelinguiden för ”the No. 1 single’s bar” där allting var ”in good fun”.

            Okunnig som jag var tolkade jag detta som att det var hit man skulle gå för att ta sig en öl och snacka en stund om man var ensam i sta’n.

I Berlitz guide läste jag att man skulle avstå från att ta taxi från flygplatsen. Risken att hamna i en piratdriven taxi var enorm, och då kunde man bli rejält uppskörtad. Nej, man skulle vänta på de bussar som regelbundet körde flygresenärer till Manhattan, det var både säkrare och avsevärt billigare.

            Den trevliga pursens röst avbröt mitt läsande och berättade att middagen idag bestod av antingen Biff Rydberg eller också Sjötunga Walewska samt att alla måltidsdrycker utom champagne serverades utan kostnad. Efter middagen, fick vi veta, visades filmen Prisoner on Second Avenue med Jack Lemmon och Anne Bancroft i de ledande rollerna. Vi önskar er en trevlig flygtur med SAS!

Filmen, med manus av Neil Simon,  bidrog till min munterhet trots att den handlade om depression, arbetslöshet, bedrägerier, grova tillgrepp och rån mitt på ljusa dagen.

            Den var helt enkelt en skickligt applicerad skrattspegelbild av hur livet kan gestalta sig för en ’vanlig’ människa i ”staden som aldrig sover”.

            Och att hissar kan vara skrämmande även utan Harry Belafonte och hans jättehund.

Skymningen föll när vår DC8 efter en lugn och skön flygtur landade på Kennedyflygplatsen. Tack vare tydlig skyltning och vänlig hjälp från andra resenärer stod jag förvånansvärt snabbt med mitt bagage intill mig och väntade på en av de där bussarna som skulle ta mig till Manhattan. Taxibilar kom och gick och människor som inte visste bättre tog dem utan en tanke på att de skulle bli uppkörda.

            Efter en dryg halvtimma utan bussar kom en liten grupp norsktalande människor i SAS uniformer och styrde stegen mot en limousine som redan tidigare var halvfull. En av norrmännen frågade mig om jag behövde hjälp. ”Nej då”, sa jag. ”Jag väntar bara på bussen till Manhattan.”

            Norrmannen suckade och sa: ”Tyvärr har vi ingen plats i vår bil, men att vänta på buss här är meningslöst. Det kommer nog snart en taxi.”

            ”Men man har sagt att…” sa jag och norrmanen avbröt mig. ”Strunt i det! Taxibilarna som stannar här tar samma pris som bussarna – de kör runt till alla terminaler tills bilen är full. Glöm det där om pirattaxi och att du skall bli lurad. Den risken är mycket större på Manhattan!”

            Sedan åkte han och jag väntade ytterligare en stund på bussen som aldrig kom.

Den taxibil som sedan stannade var tom så när som på föraren. Han lutade sig genom kupén och öppnade höger framdörr och frågade: ”Vart skall du hän, grabben?” ”Till hotell Edison på Manhattan” sa jag. ”Kom igen”, sa han. ”Vad kostar det?”, sa jag misstänksamt. ”Tio dollar sa han, samma som bussarna!” och innan jag hunnit säga varken bu eller bä hade han lämnat förarsätet, öppnat bagageluckan och placerat min resväska där. Högerdörren var fortfarande öppen så jag klev in och satte mig med handbagaget i knät.

”Minst tre passagerare till måste jag ha”, sa chauffören, ”sen sticker vi direkt. Jag sa ingenting alls. Jag undrade bara om det var sista gången jag skulle få så mitt bagage.

Väskan hade jag lånat av min bror och det var väl den enda persedeln av någorlunda värde. Men på film hade jag ju sett hur amerikanska hotell reagerade på gäster som saknade bagage, och de få klädesplagg jag hade att byta med låg i väskan.

            Jag sneglade på chauffören som redan startat färden mot nästa terminal. Han såg sydamerikansk ut och under en smutsig vegamössa utbredde sig ett orakat ansikte som återkom på en liten legitimation som med ett gummiband var fastsatt på solskyddet franför mig.

            Miguel Ortiz hette han och hans förmåga att snirkla sig fram bland bilar och bussar kring den jättelika flygplatsen tydde på att han gjort det många gånger förut.

            Strax hade vi sällskap i bilen av ett asiatiskt par i femtioårsåldern och Miguel öppnade bagageluckan för att stuva deras väskor. Luckan dolde hela bakrutan på bilen och jag såg i min fantasi hur både min och deras väskor försvann spårlöst.

            Det asiatiska paret tycktes inte kunna någon engelska och de hade sin adress nedskriven på ett litet papper som Miguel tog emot med ett nickande.

            Vid nästa terminal fick vi sällskap med en man som säkert vägde drygt 150 kilo. Han andades ansträngt och doftade av sprit, svett och billigt rakvatten. Hans omfångsrika bakdel tvingade det asiatiska paret sitta mycket tätt och i det ögonblicket hade jag gett mycket för att förstå deras språk där redan tonfallet, för all del, tycktes mig ganska talande. 

Jag kände också hur fjädringen i den gamla droskbilen dignade under den nya tyngden. Under färden in mot Manhattan gick den i botten gång på gång och varje gång kände jag en stickande smärta i buken.

            Hur i all världen skulle detta sluta?!

forts följer