”Borde vi inte vänta tills poliserna gett sig av?” frågade jag.

”Fan heller” sa Bert hurtigt. ”Det kan tvärtom vara bra om de finns i närheten, det hindrar kanske grabbarna i butiken från att överreagera!”

Och så blinkade karlen till mig!

Det var uppenbart att han tyckte detta var bland det roligaste han gjort på länge.

Bert stannade utanför butikens skyltfönster och studerade dess brokiga innehåll med händerna på ryggen. Den Olympuskamera jag betraktat igår hade fått lämna plats för en Minolta som, lustigt nog, fått behålla samma prislapp.

”In med dig nu”, sa Bert, ”Jag har inte hela dagen på mig!”

Butiksdörren stod öppen i det vackra vädret. I ögonvrån såg jag hur de två poliserna lämnat sin bil och plockade glassplitter från trottoaren.

Längst inne i butikslokalen såg jag hur den ene av bröderna demonstrerade en videobandspelare för ett medelålders par.

Jag svalde och gick in.

Alldeles innanför ingången stod en stor korg med färgglada plastbollar som jag i min nervositet gick rakt på, med följden att korgen välte och bollarna spreds i butiksgångarna.

Bert markerade uppskattande en tyst applåd utanför skyltfönstret; han trodde förstås jag vält korgen med flit!

Då nalkades hastigt den andre brodern.

Det var han som dagen innan sålt den ryska kameran till mig, men han visade inga tecken på att känna igen mig.

”Lugn, min herre”, sa han förbindligt och sparkade elegant undan ett par av bollarna, ”det där tar vi hand om senare!”

Sedan återtog han sin plats bakom disken och frågade vad han kunde stå till tjänst med.

”Jo, du kan ge mig en modern kvalitetskamera i stället för den här ryska stridsvagnen som du lurade på mig igår”, sa jag så högt att det medelålders paret vände sig och tittade nyfiket åt vårt håll.”

Sedan tömde jag innehållet i plastpåsen på disken framför honom och grep samtidigt tag i paraplyn som jag tagit med mig. Det kändes lite tryggare med någonting som kunde liknas vid ett tillhygge i handen.

Utan att förändra en min studerade expediten kartongerna och de kvitton som också legat i påsen.

”Jag är ledsen” sa han sedan, ”men den här kameran är en utgången modell som ni fått köpa till extrapris. Den kan vi dessvärre inte byta in!”

”Jaså!”, sa jag, med samma höga röst. ”Igår var det ju en japansk kvalitetskamera avsedd för professionella fotografer.”

”Det måste vara en missuppfattning”, sade expediten med dämpad röst, sannolikt i förhoppningen att även jag skulle skruva ner volymen.

Men jag gjorde tvärtom. Med ännu högre röst än tidigare sa jag: ”Nej, den enda missuppfattningen som råder här är att jag skulle vara så korkad att jag låter mig luras mer än en gång!”

Sedan gav jag honom lappen med kameramodeller som Bert ansåg vara lämpliga byten och sa: ”Jag har bett en kameraimportör välja ut lämpliga bytesmodeller. Jag ger dig ett par minuter att välja någon av dessa.”

”Men vi kan tyvärr…” sa expediten vädjande men jag avbröt honom. ”Jodå, ni både kan och skall! Och sker det inte tillräckligt snabbt så kommer jag att ställa till så mycket jävelskap i er butik att du skulle önska att den var mycket högt försäkrad!”

Det syntes på honom att han inte trodde ett ord av det jag sa. Så jag tillade: ”Bollarna var bara början!”  Samtidigt stack jag in mitt paraplyhandtag i handtaget på en av de lägst placerade attachéportföljerna i en trave som säkert innehöll drygt tjugo stycken likadana.

”Du skulle bara våga” sa expediten tvivlande samtidigt som det medelålders paret nu kommit närmare och betraktade oss intresserat. Den andre brodern stod, märkvärdigt nog, kvar i andra ändan av lokalen men följde naturligtvis händelseutvecklingen noga.

Och man skall aldrig göra sin publik besviken.

Jag lirkade lite med paraplyhandtaget och det höga tornet med exklusiva attachéportföljer vacklade hjälpsamt.

”Du är inte klok”, sa expediten.

”Tiden går” sa jag

Då rasade plötsligt portföljtraven med ett buller och bång som fick det medelålders paret att skräckslaget ta ett par steg tillbaka.

”Jag ringer polisen”, skrek expediten och jag svarade: ”Ja, gör det, men fort för annars ger jag mig på ditt bord med indiskt linne!”

Jag klev försiktigt över de spridda portföljerna och lyfte lite demonstrativt på ett par elegant broderade linneservetter.

Ingen sa någonting.

Ingen rörde någonting .

Ingen ringde polisen.

I det ögonblicket valde det medelålders paret att diskret lämna butiken, men de stannade på gatan utanför för att om möjligt se hur det hela slutade.

Jag släppte de två linne servetterna på golvet och trampade medvetet på dem medan jag sträckte mig mot en duk som föreföll både stor och elegant.

Då ingrep den andre brodern.

”Acceptera bytet, Ahmed”, sa han. ”Mannen är ju uppenbart galen!

Ahmed tittade i Berts lista över lämpliga modeller och valde tyst ut en Canonmodell som återfanns där. Tyst stoppade han ner den i min plastpåse och räckte mig den med ett uttryck av skräckblandad avsky i ansiktet.

Jag trodde knappast mina ögon

Tänk att jag, lilla jag, hade åstadkommit detta!

Jag skakade i hela kroppen och ville bara rusa ut ur butiken innan de båda bröderna skulle syna bluffen och tillsammans ge sig på mig för att banka skiten ur mig.

Då, först då, ingrep onkel Bert!

Han stack in sin solvargsgrinande nuna i dörröppningen och ropade: ”Glöm inte kvitto och underskriven garanti!”

Ahmed agerade snabbt och tyst otan utan att jag behövde säga ett ord vilket var tur, för min munhåla var torr som gammalt fnöske.

Han räckte mig handlingarna med ett halvkvävt ”Dra nu åt helvete din jävla dåre” och jag kände inga som helst behov att stanna längre än nödvändigt.

Benen måste trots allt ha burit mig ut till bilen för jag har inget minne av att Bert bar mig dit.

Från sitt lilla förråd i baksätet gav han mig tre olika objektiv till kameran och körde mig sedan tillbaka till Hotel Edison.

När jag tackade honom och vi tog ihand flinade han och sa: ”Gudskelov att det var du som skakade så! Jag troddet att tag att det blivit något fel på bilen!”