Jag har så höga förväntningar på livet.

Det blir ett så stort projekt att förverkliga dem att jag räds att göra det, tvekar och hellre står över än försöker.

I största möjliga mån planerar jag för att allt ska bli så bra som möjligt. Så gott jag kan förbereder jag och går igenom alla förutsättningar för att lyckas.

Ibland gör det att jag går sönder. Det blir för mycket. För mycket förväntningar. Från min sida och från andras, även om ingen så mycket som andats om det.

Först kommer panikkänslorna smygande, fast aldrig så starkt att man egentligen kan kalla det panik. Sedan ger jag upp och då kommer ångesten med gråt och flämtande andetag. Fast aldrig så starkt att man egentligen kan kalla det ångest. Sedan kommer skuldkänslorna för den besvikelse jag orsakat alla andra genom mitt nederlag.

Det var en sådan förminskande känsla att känna tårarna rinna att jag ställde mig i duschen ikväll. Jag lät kallt vatten blandas med de maskarasvarta floderna på mina kinder och skölja ner över min kropp.

Jag grep krampartat om duschmunstycket med båda händerna, tryckte det mod hakan, tänderna och pannan. Nej… Nej… Nej... Bet ihop, hårt.

Vid något tillfälle öppnade jag spegeldörrarna på toalettskåpet och stod länge och tittade på mig själv. Hur blev hon så här? Varför kan hon inte vara som alla andra?

Framför spegeln kan jag kliva ur mig själv och se situationen som på film. Nu är problemet att det som händer i filmen om den där stackars flickan börjar påverka det riktiga livet för mycket. Det börjar bli som en mardröm man allt mer sällan vaknar upp ifrån.