TOMTEN

Det var en gång en liten tomte som hette Henrik. Han bodde i en liten by under ett stall. I stallet fanns det hästar, kor och grisar. Henrik var ingen vanlig snäll tomte, utan en riktig liten elaking!

Vanliga tomtar brukar ju sköta om gården och dess djur lite och gårdens familj brukar ju också få lite hjälp, även om de inte märker det alla gånger. Henrik var inte alls sådan, han brukade istället göra allt för att hans hyss skulle vara så naturtrogna som möjligt. Stopp i avloppet, nerfallande taktegel, bortsprungna djur och sådant.

Veckan hade varit ovanligt trist för Henrik, regnet som han avskydde hade öst ner hela tiden och ingen hade drabbats av hans senaste påhitt. Henrik hade som regel att aldrig göra nya rackartyg innan det senaste hade drabbat någon. Under måndagsnatten hade han gungat i gårdens hammock, inte för att det var skönt och roligt, utan det var ett idogt och slitsamt arbete. Han hade gungat 27 449 gånger innan han var nöjd med resultatet! Nu behövdes det bara tre gungningar till så skulle sätets krokar vara avskavda och någon skulle dratta på baken.

Henrik tillbringade dagarna med att fundera ut nästa spratt samtidigt som han spanade mot hammocken och hoppades att farfar, som var tyngst på gården, skulle komma ut och sätta sig. Farfar vägde nästan etthundratjugo kilo så det skulle bli minnesvärd dag för Henrik.

Familjen på gården bestod, förutom farfar, av pappa Sven, mamma Anna, dottern Lisa och bröderna Per och Johan. Katten Mirre med de vassa klorna finns också här. Gårdens stora skräck var en stooor hund och honom hade Henrik fått till evig fiende när han tömde en hel kaffekopp salt i matskålen. Eftersom djur är de enda varelserna som alltid kan se tomtar så visste Dingo, som hunden hette, att det var Henrik som låg bakom de flesta olyckorna på gården. Ofta var det saker som Henrik hade ställt till men det verkade vara Dingo som var skyldig. Söndertuggade leksaker (Henrik hade starka tänder), nedtrampade blommor och uppgrävda grönsaksland.

En gång var det nära att det hade gått på tok för Henrik. Far i huset var i full gång med att skälla ut Dingo för att det låg en söndertuggad stövel i Dingos hundkoja. Henrik skrattade så att han föll omkull och såg inte Dingo komma farande med vidöppet gap. Dingo högg fast i Henriks byxbak, vände och skulle bära in honom i huset så att alla skulle få se vilken som var skyldig till allt.

Just som de kom till trappan så brast Henriks slitna byxor och han föll pladask ner på marken. Han skyndade sig att kravla in under huset och gömde sig. Det enda Dingo hade att visa upp var en tygtrasa som ingen kände igen. Det var inte bara byxorna som fått sig ett bett, Henrik kunde inte sitta på en hel vecka för det gjorde så ont efter bettet. Sedan den dagen var det öppet krig mellan Henrik och Dingo.

Dagen led mot sitt slut och Henrik bäddade ner sig under golvplankorna i ladugården. Dingo kom sin vanliga kvällsrunda och tryckte nosen mot golvet och nosade kraftigt i golvspringorna. När han kände Henriks lukt morrade han hotfullt.

- Vänta du bara, tänkte Henrik och somnade lugnt.

Dingo suckade tungt och kurade ihop sig i ett hörn och hoppades att Henrik skulle försöka att smita ut under natten. Då skulle det bli synd om honom!

*　

Tidigt nästa morgon vaknade Henrik av tuppens förskräckliga galande. Dingo var redan ute och det var riskfritt att smyga ut för att kolla vädret. Normalt sov Henrik till mitt på dagen för att orka vara uppe sen på kvällen och ställa till oreda. Men nu måste han upp, det var lördag och alla var hemma. De lördagsmornar det var fint väder brukade familjen alltid äta frukost i trädgården. Och ÄNTLIGEN, solen strålade och fåglarna sjöng.

Allt såg ut att bli en perfekt dag för Henrik. Nu var det bråttom, först måste Dingo kollas, han fick ju inte vara i närheten och förstöra allt. Sen måste Henrik hitta en riktigt bra plats att gömma sig på så att han hade bra utsikt över uteplatsen och hammocken. Han gläntade försiktigt på ladugårdsporten och kikade ut. Ingen elak hund fanns i närheten. Snabbt kilade Henrik över gårdsplanen och fram till brunnen.

Där var ett litet tak som skydd för vattenhinken och veven till linan som man hissade ner hinken i brunnen med. Högst uppe under taket fanns en liten hylla där Henrik lagom fick plats. Nu såg han allt bra samtidigt som han var väl gömd och utom räckhåll för Dingo.

Precis när han lagt sig tillrätta kom mamma Anna och Dingo ut på trappan, Anna bar på en stor frukostbricka så allt såg lovande ut. Henrik fnissade tyst och lipade åt Dingo. Dingo låtsades inte se Henrik utan tänkte att det var bäst att försöka fånga elakingen senare när han försökte smyga undan. Det var bättre att Dingo inte var i närheten, för han förstod att det skulle hända något otyg nu och han ville inte få skulden igen.

Anna och pappa Sven dukade upp en jättefrukost för hela familjen.

Ögonen tindrade på Henrik för nu kom alla de andra ut och närmade sig uteplatsen. Först satte sig etthundratjugo kilo farfar ner, sen Per och sist lilla lätta Johan i den utslitna hammocken. ------ Inget hände! Det enda som föll ner var hakan på Henrik. Han hade aldrig sett på maken till envisa krokar. Han försökte titta sönder krokarna men inget hände fast han blängde allt han orkade!
Där satt alla och mumsade i sig mat det värsta de orkade och Henrik fick bara avundsjukt titta på. Han var hungrig så att det skrek i magen, men måste ju ändå sitta kvar ifall krokarna så småningom gick sönder.

Efter evigheters evigheter har alla ätit upp och farfar gör en plötslig rörelse för att kliva upp. DÅÅÅ händer det! Krokarna brister och alla flyger bakåt. Farfar skriker, Per och Johan skriker, men mest skriker den stackars katten Mirre. Han fick svansen klämd under farfar och far som en raket upp i flaggstången där han låter som en ylande brandbil! Henrik skrattar så att han får kramp i magen och plötsligt ramlar han rakt ner i brunnen! Han spottar, fräser och svär så att det osar!

Dingo kommer farande och skäller som en vettvilling! Pappa Sven begriper ingenting, han drar en papperspåse över huvudet och går in och lägger sig igen. Han säger att han inte kliver upp förrän allt har lugnat ner sig igen.

När alla har hämtat sig från allt och gått in så dyker ett blött tovigt trolliknande huvud upp ur brunnen. Henrik har klarat badet fast det är otrevligt att bli ren igen.

Sist han badade var för tre år sedan! Hu, han ryser vid tanken på hur tätt det blivit mellan baden nuförtiden. Men, så skiner han upp! Vilket lyckat hyss! Det var länge sedan han gjorde en sådan bragd. Enda missräkningen var att inte Dingo fick skulden, men kanske farfars mage får några pikar. Nu kan Henrik med gott samvete sova lite middag.

Med oförsiktigt högmod stegar han glatt iväg över gårdsplanen i riktning mot sitt lilla krypin under golvet. Plötsligt kommer en svart skugga flygande över gården, DINGO !! Henrik kastar sig tillbaka i brunnen och försvinner ner i mörkret och vattnet igen. Blixt och dunder, vatten IGEN, det här är den värsta dagen i hela Henriks liv. Pest och pina! Han klättrar upp en liten bit och krokar fast bältet i ett rostigt rör och sover där under resten av dagen. Dingo vaktar troget ovanför!

*

Kvällen närmar sig och mamma Anna skall vattna trädgårdslanden. Brunnsvatten är ju bra till växterna och med ett fasligt skrammel åker hinken ner i brunnen. PANG!!! Rakt i huvudet på den sovande Henrik. Han vaknar med en smäll och ser solar och stjärnor... Skall denna dag aldrig ta slut?

Snabbt tuggar han av repet med sina starka tänder och med ett sista plask försvinner hinken ner i det djupa vattnet. Haha, skrattade Henrik, nu måste dom nog snart rensa brunnen för där ligger redan tidigare tre hinkar och en barncykel, allt Henriks verk! Nu skulle allt kvällen ägnas åt att fundera ut något nytt fenomenalt rackartyg som skulle drabba någon familjemedlem, helst pappa Sven för han hade klarat sig länge nu.

Medan Anna hämtade en ny hink passade Henrik på att springa in i ladugården. Nu skulle det planeras. Han klättrade ända upp till de breda takåsarna. Där hade han sin tänkarhörna, en lugn vrå där många illdåd hade planerats. Vad skulle han hitta på nu då? I morgon var det ju söndag så traktor och andra arbetsredskap fick nog vara ifred för Henrik. Vad kunde Sven tänkas ha för planer i morgon? Kanske fiske, läsning, lek med barnen eller en badtur ner till sjön.

Genom gluggen i väggen kunde Henrik se ner över gården. Där verkade inte vara någon aktivitet som kunde ge några uppslag till hyss. Dingo låg på bron och sov men Henrik visste att den sömnen var inget att lita på. Dingo hade full kontroll på vad som hände på gården även fast han sov, så det var livsfarligt att försöka närma sig för Henrik.

Ha! tänkte Henrik. Vem är väl rädd för den där, tänkte han kaxigt. Men en rysning for efter ryggraden när han tänkte på de stora tänderna Dingo hade.

- Dingo är ding i skallen, Dingo är ding i skallen. Haha, haha.

Henriks skrik kunde ju bara höras av djuren och den stora hunden blängde ilsket upp mot ladugårdsgluggen. Det piggade upp livsandarna lite att få reta besten där nere. Plötsligt fick Henrik syn på något som blänkte nere på gräsmattan. Det var Pers nya gäddrag med de stora sylvassa krokarna. Nu gällde det att få tag på det innan någon annan hittade det. Draget skulle ju vara perfekt att ha till något bus, Per skulle ju få skulden eftersom alla visste att det var hans. Vassa krokar kunde användas till mycket. Först måste han hämta draget, sedan planera vad man kunde göra med det. Snabbt klättrade han ner och gläntade försiktigt på porten.

Dingo låg fortfarande kvar där borta på bron. Henrik tog en sten från marken och kastade den hårt över huset. Dingo reagerade genast på dunsen från baksidan och sprang dit för att undersöka. Då skyndade sig Henrik att hämta gäddraget på gräsmattan. Dingo hann precis se Henrik smita in genom porten när han kom tillbaka. Lurad igen! Dingo blev så arg att han bet sig själv i tassen som straff för att han var så dum. Nästa gång elakingen sticker ut näsan så skall jag ta honom, tänkte Dingo.

Henrik satte sig på en hink och började smida sina fula planer. Pappa Sven var det ju som skulle drabbas. Hur ska det gå till då? Svaret kom som en klar blixt.

De nya stövlarna! De stod på bron och bara gapade alldeles som de väntade att någon skulle stoppa ned några vassa krokar i dom!! Nu var det bara att vänta tills människor och djur hade dragit sig tillbaka för natten. Katten Mirre var ju ofta vaken på nätterna men det gjorde inget för han var Henriks enda kompis. Dom brukade ofta sitta tillsammans på kvällarna och spana. Mirre tittade efter möss och Henrik efter möjligheter till rackartyg.

*

Natten kom och allt blev lugnt. Nu skulle det ske. Henrik smög tyst ut och närmade sig bron till boningshuset. Han gick försiktigt så att inte Dingo skulle höra honom och väcka upp alla med sitt hemska skall. Bra! De nya stövlarna stod fortfarande på bron. Henrik lirkade försiktigt ner draget i den ene stöveln och skakade sakta fram det mot tån så att det inte skulle synas så bra. Mirre kom smygande som en tyst ande och strök sig mot Henriks ben. Henrik blev så rädd att han hoppade till och råkade stöta till en glasflaska som stod på golvet. KLIRR!!!

Genast började Dingo att skälla innanför dörren. Lampor i huset tändes och alla började skrika. Henrik sprang snabbt som en iller upp i äppelträdet bredvid bron. Mirre som trodde det var lek på gång följde smidigt efter.

Pappa Sven kom ut för att undersöka vad som var på gång. Henrik kurade i trädet, Sven såg den omkulltippade flaskan och Dingo som hade ett fenomenalt luktsinne kunde genast hitta den skyldige uppe i trädet. Han skällde ivrigt upp mot trädet. NU äntligen var illbattingen fast, tänkte han glatt. Henrik såg med fasa att Sven närmade sig, beväpnad med en påk. Henrik som var snabbtänkt i trängda lägen, sparkade ner Mirre och genast började Sven att skratta.

- Var det bara du Mirre, sa han och lyfte upp katten och klappade den omtumlade katten.

- Allt lugnt, rapporterade Sven till familjen som alla hade samlats på bron, det var bara katten som spökade.

Dingo som envist hade fortsatt att skälla upp mot trädet och Henrik, blev åthutad av Sven.

- Tyst din dumma hund, gå in och lägg dig, Mirre är ju redan inne och inte kvar i trädet, dundrade Sven.

Dingo som var en lydig hund lommade genast in. Bortgjord igen, tänkte han. Snart släktes ljusen och allt blev stilla igen. Henrik hoppade ner från trädet och strosade sakta bort mot ladugården igen. Mirre som hoppat ut genom ett öppet fönster kom skuttande över gården. Han var lite sur på Henrik för den omilda behandlingen uppe i trädet.

- Hejsan Mirre, sa Henrik. Tack för hjälpen och förlåt att jag var dum mot dig. Han kramade Mirre och allt var bra igen.

De gick tillsammans in i höladan för nu skulle Henrik hjälpa Mirre med lite råttjakt. Mirre brukade ligga på lur bakom en låda vid dörren och Henrik rumsterade om i höet. Han hoppade, dansade och skrek så råttorna trodde det var jordbävning. När de flydde åt alla håll så passade Mirre på att knipa en av dem. Det var väl den enda form av hjälp gården fick av Henrik. Men det bjöd han på, för det var näst efter ett lyckat hyss, det roligaste han visste.

Morgonen kom med solsken och knappast något stövelväder. Henrik, som var en vältränad väntare, ryckte på axlarna och vände sig om och somnade igen. Han skulle ju säkert vakna om det hände något alarmerande på stövelfronten. Han vaknade vid elvatiden och det var alldeles tyst på gården. Alla var bortresta, även Dingo och allt var fritt fram. Henrik brukade ibland få några timmar på sig, när alla var borta, att undersöka lite inne i huset. Det var väldigt spännande att smyga omkring i de olika rummen.

En gång hade familjen kommit hem innan Henrik hade hunnit ut igen. Då måste han gömma sig på vinden och där sov han hela dagen när natten kom så kunde han klättra ut genom ett vindsfönster och upp på taket. Där fanns en stege som gick att klättra ner på. Synd att han redan hade ett hyss på gång. Nu kunde han ju inte göra något bus inne som var så roligt.

Henrik klättrade upp på stegen och vidare upp på taket. Därifrån kikade han ner på vindsfönsteret. Jodå, fönsterhaken var fortfarande ohaspad efter förra gången. Han hängde sig i takrännan och pillade upp fönstret med tåspetsen. Henrik var vig som en apa och kunde lätt svinga sig in genom fönstret. Han var inte bara vig som en apa utan även ful som ett troll! Varje gång han hoppade in genom fönstret så landade han mitt emot en stor spegel. När han såg sig själv, tänkte han: Det var en ful rackare, men han ser snäll ut ändå. Och så klappade han sig förnöjt på den putande magen.

Henrik hade den senaste tiden börjat med att noga undersöka barnens rum och nu var det dags för Lisas rum. Hon var tretton år och hade säkert en massa intressanta hemligheter att nosa reda på. Rummet var mycket mer välstädat än pojkarnas så här gällde det att röra sig försiktigt så att man inte lämnade några spår.
Han tittade sig omkring och försökte lista ut var det bästa gömstället för hemligheter var. Möjligen i skrivbordet eller under madrassen, är Lisa lika finurlig som Henrik så blir det säkert svårt att hitta något. Skrivbordet var fullt av skolpapper och kärleksböcker, BLÄÄÄ! I lådorna fanns inte heller något intressant och under sängdynan var det lika tomt som i Dingos skalle!

Nåväl, fanns det inga hemligheter så fick väl Henrik fixa några då.

JAG KOMER I NAT: BOVEN ...skrev Henrik spretigt på en lapp och lade på Lisas kudde. Det var ju inget riktigt hyss så det räknade inte Henrik. Det var förresten inte han som hade gjort det heller, det var ju ”boven”.

Nu var det dags att försvinna ut från huset igen, han ville ju inte vara kvar när familjen kom hem. Nu kunde han lugnt spatsera ut genom dörren och med gott samvete ta med sig några av hönsen ägg upp till ladugårdsgluggen. Det var gott med ägg tyckte Henrik. Uppe på en takbjälke i en låda hade han samlat skalen från de uppätna äggen . Där var det säkert två kilo äggskal nu. Det var på så sätt han fått den fina trinda magen. Medan han satt där och mumsade i sig äggen kom familjens gamla bil indundrande på gårdsplanen. Ut tumlade Dingo, alla barn och lite mer stillsamt även Sven och Anna.

- Nu blir det fiske, skrek Per. Och resten höll med. Fika, metspön och mask fixades i en hast.

- Och alla sätter på sig stövlar, ropade pappa Sven.

STÖVLAR!! Nu piggnade Henrik till. Kanske det blev bus-succé redan nu. Han kikade med sina förväntansfull ögon mot bron och stövlarna. Dingo, som ystert sprang runt fötterna på alla stötte plötsligt till Svens stövlar och ut trillade gäddraget.

-Titta Per, här ligger ditt drag, ropade Sven. Det skall du väl ha med.

Henriks ansikte mörknade som ett åskmoln. Dingo, alltid denna klumpiga, odrägliga, elaka lopphög, hade ännu en gång förstört ett lyckat spratt. Henrik tänkte att någon natt skulle han knyta en raket vid Dingos svans och skicka honom till månen.

-JOOOOHAN!!! Din lilla skitunge!! Lisas hemska ylande ekade från övervåningen.

Johan såg alldeles snopen ut. Han hade väl inte gjort något! Förresten ansåg han att det aldrig var hans fel, oavsett vad han gjort eller sagt.

Alla sprang upp till Lisas rum och fick se lappen med de spretiga bokstäverna på. Eftersom Johan skrev sämst så trodde alla att det var han som skrivit lappen. Inget av vad Johan sa, hjälpte. Han blev ändå anklagad för att ha skrivit den.

- Ja, ja, sa pappa. Nu ger vi oss iväg och fiskar så att det blir lugnt någon gång.

Henrik hade blivit riktigt uppiggad av allt ståhej och nästan förlåtit Dingo för misslyckandet med gäddraget. Det blev ju riktigt lyckat tillslut. Och Dingo kunde han ju alltid hämnas på senare.

Pappa Sven och pojkarna åkte iväg för att fiska, Lisa ville vara hemma och kolla om något fattades på rummet, och då skulle det bli synd om Johan!!

Henrik satte sig i sin lilla ladugårdsglugg högt där uppe och petade i sig ett par ägg till. Lisa är väl en välsignelse på gården, tänkte han förnöjt. Hon har röstresurser som den värsta brandsiren. Farfar kom sakta vaggande ut från huset. Han skulle läsa tidningen som han alltid gjorde den här tiden. Hammocken var nu lagad och där ville han ligga.

Pappa Sven som var en duktig svetsare hade fixat de trasiga krokarna. Svetsen var förresten också något han måste skicka till månen! Allt som Sven lagat med den var alldeles omöjligt att ha sönder igen. Man kanske kunde knyta fast den i Dingos svans så att den fick åka med samma raket som honom. Henrik skrattade vid tanken på den himlafärden! Först en fräsande raket, sedan en ylade hund och till slut en blixtrande svets. Ett sådant himlafenomen skulle kanske led till en massa uppståndelse. Kanske folk skulle tro att det var rymdvarelser som försökte landa på jorden. Sådana fanns det, det visste Henrik. Det hade ju Johan sagt när flaggstången tippade och alla skyllde på honom. Det var ingen som trodde Johan då heller.

Henrik tyckte det var den enda förklaring som var möjlig eftersom han inte hade gjort det och någon annan på gården som hittade på sådana festliga saker fanns ju inte. Utomjordingarna var säkert lika trevliga som Henrik själv och Dingo skulle nog känna sig hemma där uppe! Man kanske skulle få det pin livat där uppe om man följde med, tänkte Henrik.

Farfar hade somnat där nere i hammocken och tidningen låg över ansiktet på honom. Ett ögonblick som inte fick förspillas! Henrik kilade raskt ner och gläntade på dörren. Dingo var ju på fisketur och det var bara Lisa och mamma Anna hemma. Ingen syntes till och Henrik pinnade snabbt iväg bakom brunnen. Där kikade han olycksbådande på den sovande figuren. Det hördes kraftiga snarkningar från honom och den stora magen rörde sig upp och ner. Vad skulle han nu hitta på?

Farfars pipa låg pyrande på hans mage, den hade han somnat ifrån. Tändstickorna låg på trädgårdsbordet och dom såg lite frestande ut. Henrik var alltid försiktig med eld för husen fick ju inte brinna ner, så det där med eld fick nog vara. Men farfar borde nog lära sig att vara lite mer försiktig han också. Henrik smög sig sakta närmare och tillslut var han framme vid hammocken utan missöden.

Farfar sov lugnt vidare och Henrik tog försiktigt pipan. Farfar pustade lite i sömnen men vaknade inte, han vred sig lite och skjortan gled upp en bit över jättemagen. Nu sken Henrik upp. Där under skjortan skulle han stoppa pipan! Då kanske farfar fick en läxa. När Henrik sakta pillade in pipan under skjortan så började farfar att vakna, först hostade han till och Henrik kastade sig snabbt i skydd under hammocken. Sedan reste farfar sig upp och stoppade ner skjortan i byxorna. Han gäspade stort och sträckte på sig.

Då ramlade pipglöden ut ur pipan och lade sig högst upp på magen! Med ett illvrål kom han upp ur hammocken och for som en rykande och svärande komet iväg över gräsmattan mot brunnen. Han hissade snabbt upp en hink med vatten och tömde den över sig. Henrik måste bita i en grästuva för att inte skratta så högt.

Henrik var inte så säker på att människorna inte kunde höra honom så att han försökte alltid vara alldeles tyst när han befann sig väldigt nära dom. Farfar grävde fram pipan under skjortan och muttrade tyst för sig själv. Han måste nog allt bli lite försiktigare med pipan. Henrik tyckte det var en festlig syn, farfar var lika blöt som honom själv när han kom upp ur brunnen härom dagen. Farfar stegade iväg för att byta kläder. Mamma Anna kom ut och frågade vad som i all värld hade hänt.

- Det kom en regnskur fräste farfar till.

Han ville ju inte erkänna vad som hänt. Familjen brukade alltid bråka på honom att se upp med pipglöden, så det här ville han hålla hemligt. Henrik passade på att ta tobakspaketet som farfar i hastigheten hade glömt. Det kunde han ju kasta i brunnen eller låta Mirre kissa i, så kanske farfar äntligen skulle sluta att röka. Det var ju vara ett nyttigt hyss och sådana gjorde Henrik ibland men det fick inte bli för ofta, då fick han en äcklig ”snällhets-känsla” inom sig.

Plötsligt hörde Henrik en bil närma sig. Det var Sven och pojkarna som kom hem. Nu var det brådis, Dingo skulle ju också dyka upp. Henrik skyndade sig in i ladugården och upp till gluggen så att han skulle se om de fått någon fisk. Mirre kom springande över gården och visade stort intresse över hinken Per bar.

- Jag har fått tre abborrar, Per har bara fått två, skrek Johan.

- Vad bra att alla fått fisk svarade mamma. Pappa Sven hängde med huvudet och muttrade; Alla !!??

Mirre satte sig på trappan och tittade på när fiskarna rensades. Nu skulle det bli kalas! Under tiden Sven rensade fisken så förklarade han att han naturligtvis inte hade använt någon mask därför att pojkarna skulle ha någon chans i fisketävlingen. Ingen trodde på honom, inte ens Mirre!

Farfar kom ut på trappan och tittade på fångsten. Han sa:

- Jag har förresten bestämt mig att sluta röka! Det är ju faktiskt inte bra för hälsan det där med rökning.

Henrik myste där uppe i gluggen. Nu behövde ju inte Mirre kissa i tobakspaketet. Alla gratulerade farfar till ett vettigt beslut. Mamma Anna som sett brännmärkena på skjortan och den blöta figuren tidigare räknade lätt ut orsaken till det snabba och oväntade beslutet, men hon skvallrade inte för någon.

Kvällen närmade sig och alla gick in och det blev lugnt ute på gården. Eftersom Käftis, som Henrik döpt om Dingo till, hade följt med in så kunde Henrik gå ut till Mirre som kalasade på fiskresterna. Mirre slickade sig om nosen och spann förnöjt. De gick tillsammans bort mot bron för att undersöka Dingos matskål. Henrik som inte hade ätit så mycket under dagen jublade högt när de hittade en full skål med matrester. Dubbel lycka! Nu blev Henrik mätt och ”Käftis” blev utan kvällsmat. BRA!

I samma sekund som Henrik svalde sista köttbullen så skramlade det till i dörren och ut kom Dingo stormande. Snabbt som blixten rusade Henrik bort mot den räddande ladugårdsporten och som ett ylande lokomotiv kom Dingo efter med vidöppet gap. Just när porten slog igen bakom Henrik brakade Dingo med huvudet in i dörrbrädorna så att flisorna yrde.

Henrik skyndade sig upp till gluggen och fick se Dingo sittande nere vid porten med hängande huvud. Ögonen snurrade i huvudet och tungan hängde på honom. Henrik rafsade åt sig farfars tobakspaket. Nu skulle ”Käftis” få, men det var bråttom innan han kvicknade till. Snabbt ner till porten och under tiden tog han ut en full näve tobak som han bakade ihop till en kladdig deg. Tobaksklicken stoppade han snabbt in under läppen på den fasansfulla Dingo. Nu fick han en riktig snusprilla, tänkte Henrik och i samma ögonblick piggnade Dingo till och nös kraftigt samtidigt som han försökte hugga tag i Henrik. Henrik var snabbt innanför dörren i säkerhet och skrattade högt åt Dingos högljudda nysningar.

Nej, nu var det kväller och Henrik kröp ner under sina golvplankor. Dingos envisa nysningar och morrningar var rena vaggsången för Henrik och han somnade snabbt. Dingos ögon lyste rött av ilska, han var så arg att han kunde ha gjort vad som helst om han blivit lovad att få sätta tänderna i den där lilla odågan. Han skulle säkert kunna ha svalt hela traktorn utan att tugga! Han högg vilt i dörrbrädorna och Henrik fnissade förnöjt i sömnen och mådde som en prins.

*

När Henrik nästa dag vaknade var klockan redan elva, det visste han för att farfars klocka hade av någon konstig anledning hamnat i Henriks ficka. Den hade förresten Sven blivit beskylld för att ha tappat bort. Farfar är envis som en babian och kan tjata om småsaker i flera veckor. Henrik hade haft jätteskoj när han tjuvlyssnat på allt bråk mellan farfar och Sven.

Nu satt farfar i en trädgårdsstol och läste tidningen. Det var varmt och han hade hängt sin väst på stolsryggen. Henrik hade faktiskt tyckt lite synd om farfar för han var ju lite ledsen för det där med klockan. Henrik tyckte om bråk, trät och uppståndelse men han ville inte göra någon ledsen (utom Käftis förstås!!). Nu smög han försiktigt runt trädgården och närmade sig försiktigt bakom farfars rygg. Bara nu inte Dingo kom och förstörde allt som vanligt. Sakta och varligt smög han ner klockan i farfars västficka och sen snabbt iväg till närmaste skydd. Det fick bli brunnstaket igen fast han var lite ängslig med tanke på förra gången när han fick bada så många gånger.

Nu kom lilla Lisa med saft till farfar. När hon sträckte sig fram för att sätta glaset på bordet såg hon att det blänkte från farfars ficka och frågade vad han hade där. Farfar kände efter vad han hade i fickan och upp kom hans älskade klocka. Lisa blev lika glad som farfar och de tjoade så att det hördes lång väg. Pappa Sven kom för att se vad som stod på och när han fick se klockan sa han irriterat att det var ju det han visste, farfar hade hela tiden haft klockan själv men inte hittat den.

- Där ser du, din klocka har legat i din väst hela tiden och du har tjatat på mig att det var jag som slarvat bort den, sa Sven ilsket.

- Det är du som har lagt dit den i smyg, fräste farfar vresigt.

Och så var käbblet igång för fullt. Henrik skrattade ännu en gång så mycket att han ramlade baklänges ner i brunnen igen.

- Skall det vara alldeles omöjligt att ha roligt utan att bli blöt, muttrade Henrik argt där nere i den mörka brunnen. Argt och muttrande började han sin klättring uppåt men väl där uppe hörde han farfar och Sven fortfarande gnabba om klockan och då blev han glad igen.

Plötsligt hördes mamma Anna ylande i högan sky! Det var ett himla liv på den här gården i dag muttrade pappa Sven irriterat. Alla sprang till baksidan på huset för det var därifrån Annas skrik hördes. Tvättställningen med den våta, nyhängda tvätten låg omkulltippad rakt över det leriga potatislandet. På lakanen syntes små leriga fotspår och märken efter kladdiga fingrar. Det syntes tydligt att det inte var familjens egna barn som varit framme för det var mycket mindre fotspår än de skulle ha lämnat.

Henrik som låg under en svartvinbärsbuske såg mycket förvånad ut. Det var ju för en gångs skull inte han som var den skyldige.

- Mycket märkligt, muttrade Henrik. Det här måste undersökas. Finns det någon annan som gör rackartyg på min gård, tänkte han. Nu måste han försöka att ta sig tillbaka till ladugården igen för Dingo började komma otäckt nära busken nu.

När Henrik såg sig omkring för att planera sin flyktväg, fick han se några av gårdens hönor spatsera omkring på planen framför ladugårdsporten. Ha, nu skulle allt Dingo åka på en blåsning! Dingo var absolut förbjuden att jaga gårdens djur och nu skulle han luras.

- DingDingo, DingDingo, dumma, dumma Dingo, ropade Henrik.

Dingo kom farande som en fräsande raket och Henrik satte full fart mot hönorna och Dingo jagade skällande efter. Hönorna flaxade och kacklade i högan sky. Henrik hann precis in bakom porten och stänga dörren framför Dingo. Där stod Dingo kvar, mitt i den flaxande hönsflocken, vilt skällande när Sven fick se allt. Med stora bestämda kliv gick han mot Dingo som skamset hukade sig.

- Kan du inte låta hönorna vara i fred så måste du vara fastbunden, bannade Sven. Händer det en gång till så knyter jag fast svansen i flaggstången!

Henrik hörde allt och skrattade glatt. Plötsligt hördes ett fnissande uppe från takbjälkarna. Henrik tittade upp och såg ett litet fult ansikte där uppe. Ja, han tyckte ju att det var alldeles fantastiskt fint för elaka tomtar skall ju vara fula. Där uppe på Henriks favoritbjälke satt nämligen världens sötaste lilla fula tomteflicka!

- Hejsan, sa hon. Vilken listig liten elaking du är.

Henrik kråmade sig stolt för det var ju en fin komplimang. Han skyndade sig upp för att titta vad det var för en filur som kommit på besök.

- Hej, jag heter Henrik, sa han när han kom upp. Vad heter du?

- Stina, sa den lilla tomteflickan som hade en underbart trasig och lagom smutsig potatissäck som klänning.

- Jag kommer från granngården och måste hitta någon ny familj att terrorisera för familjen där hemma har flyttat till staden och huset är tomt nu.

Hon tittade förväntansfullt på Henrik. Tänk om den här stilige fulingen skulle erbjuda henne att stanna här. Henrik skruvade generat på sig och sa blygt:

- Du kanske, om du vill... Den här gården är stor... Jag skulle bli glad... Äh, vill du bo här med mig?

- Väldigt gärna, sa Stina förtjust. Då kan vi ju hitta på hyss och elakheter tillsammans, vad kul!

- Nja… du vet ju att det inte är så roligt att fortsätta att göra hyss när man är två, sa Henrik.

Det var nämligen så att när två små elakingar träffades så behövde dom inte göra en massa elakheter för att trivas. De hade ju varandra och var så nöjda och glada ändå. Det var därför det var lugnt och fridfullt på en del gårdar och en massa olyckor på andra. Tomtar som hade bildat par var snälla och hjälpsamma mot gårdens innevånare, både människor och djur. Men Henrik hade sina tvivel på att han skulle komma på god fot med Dingo.

- Ja det förstås, sa Stina, men då måste man ju tycka om varandra först.

- Det är väl ingen konst, sa Henrik. Det kan jag börja göra på engång! Nu är det klart, nu tycker jag om dig!! Lätt som en plätt!

Stina skrattade så att hon höll på att ramla ner från takbjälken men Henrik tog snabbt tag i henne och så satt de där uppe under taket och höll om varandra hela eftermiddagen.

Dagarna gick och lugnet lägrade sig över gården och alla oförklarliga olyckor upphörde. Det var en fröjd för familjen och pappa Sven kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt när alla var glada och inte skrek åt varandra så att taket kunde ramla ner.

Henrik och Stina började göra goda gärningar i stället för hyss men den som var mest svårflörtad var Dingo. Han morrade sakta när någon tomteusling kom allt för nära, men egentligen tyckte han numera ganska bra om Henrik men det ville han inte visa för någon.

En morgon stod av någon oförklarlig anledning tre hinkar och en rostig barncykel bredvid brunnen och alla var häpna.

- Jag tror bestämt att vi har en liten hustomte här på gården, sa farfar. Nu måste vi sätta ut ett stort grötfat till julen så att han trivs och vill bo kvar här på gården.

Det kändes skönt för Henrik att höra. Nu var nog alla hyss gottgjorda och Stina sa att här ville hon bo i minst tvåhundra år innan de funderade på att flytta.

Lennart

//gnm. syster Lena