I tisdags när jag tittade in hos min pizza-
och brödbakare verkade han så dämpad
inte alls lik sig, jag tittade storögt på
honom och han sa, jag måste berätta:

För ett halvår sedan ringde en kompis till mig
och sa att han skulle starta en pizzeria och eftersom
han inte var så insatt i restaurangyrket så bad han
mig att lotsa honom till det.

Jag ställde upp. Han hade lokal. Jag hjälpte honom
med ekonomin vad, som skulle handlas hem. I sex
månader för och efter mitt jobb var jag hos honom.
Och eftersom han innan var duktig på att laga mat,
lärde han sig snabbt vad, som behövde göras för
att allt skulle bli bra.

Det det gick vägen för honom det gladde mig. Och
nu var ju vi i samma bransch så våra kontakter
ökade och jag kände mig så väl till mods...

Så sa killen, som jobbade hos mig sen många år upp sig.
Honom hade jag också lärt upp. Han berättade att
han hade fått ett nytt jobb, där han inte bara skulle
vara jobbare utan även bli delägare.Han hade till
och med blivit uppringd, han hade inte sökt det.

Jag frågade då hos vem han skulle jobba...
Jo hos din kompis, för du hade ju lärt upp mig
och han förstod sen du även lärt upp honom
vilken skicklig lärare du var och han vill ju bara
ha det bästa, därför valde han just mig.

Pizzabagaren gick då och ringde upp sin kompis
och frågade varför han inte hade berättat detta
för honom vad som var på gång...

Kompisen kunde inte ge någon förklaring...

Pizzamedhjälparen har slutat och kompisen
har inte hörts av...

Nu har det gått tre månader sen de talades vid...