Möllan, stället jag växte upp på.
Jag kommer ihåg de dagar man sprang runt och lekte polis o tjuv på gatorna, de sena sommarkvällarna som alla gemensamt spenderade på gården. Hur vi hade memorerat varenda trappa, gång o hörna. De dagar det enda problemet man hade var att man inte fick gå med de stora barnen till Evenings o handla godis. Ja en sån liten skit unge var man.
Vår byggnad bredvid choklad fabriken, Mazetti och Kulturbolaget. Där bodde jag när jag var en liten unge på vad, 9 år?

Hade jag nånsin kunnat tro att killen som jag skulle bli kär i, skulle bo i samma byggnad som mig då?

Killen som skulle vända om på hela min värld, som skulle få mig att bli helt galen i honom. Att jag skulle bli pirrig i magen, så pass pirrig att till och med mina fjärilar skulle ha fjärilar i magen.
Ja pirrig och varm i hela kroppen varje gång han rör vid mig, kanske bara en liten rörning på armen, det skulle räcka.
Eller hans kramar som skulle få mig att aldrig vilja röra mig ur fläcken. Tvärt om jag gräver mig i extra mycket.
Hans blickar som skulle få mig ur balans, de blågröna ögonen som skulle stirra rakt genom mig, att jag för första gången i mitt liv ska våga kolla tillbaka. och inte vara rädd för vad han kanske upptäcker där.

Läppar som jag aldrig någonsin skulle vilja skiljas ifrån.
Ja så galen har jag blitt i en kille efter 9 år som passerat.
Så pass galen att jag är med på exakt allt, ALLT även om jag vet att det kommer göra ont, även om jag vet att det kommer svida som fan i slutändan.

Skulle aldrig trott att jag skulle sitta uppe sent om nätterna o tänka på honom, klämma om kudden o dra för täcket för att inte känna av ensamheten. Att jag ens skulle gråta för någon?

Det sjukaste är att, jag vet att han är fel. Men det är ett sånt fel man vill göra, ett sånt fel som man bara måste få gjort.

Jag vet att kanske 9 mån av de 12 mån jag kommer uppleva med honom kommer vara rena helvettet, jag vet att jag kommer sitta och gråta efter allt som sagts.
Men jag går med på det, ge mig mina 9 mån i helvettet!
Bara jag får mina resterande 3 mån med honom. I'll take it.
För att jag vet att de tre månaderna kommer göra allt annat värt att uppleva.

Har du någonsin älskat någon så här mycket? har du någonsin kommit till den situation där man sagt allt, och är där ingenting kvittar längre? när man vet att det inte funkar utan honom och inte med heller, det är ett stort svart hål utan. Men ett helvette med honom, men det är jag redo att möta för när det är ett helvette..då e vi åtminstone tillsammans och brinner i samma lågor.

Då har man kommit till den punkten där man sitter o flinar för sig själv, hade jag kunnat tro när jag stod under balkongen som en liten flicka med klubba i handen, som jag hade kämpat för att köpa från Evenings med de stora barnen, Hade jag kunnat tro när jag tittade upp mot balkongen att just " han dära" skulle bo just där efter 9 år..

Who would have known..