Kapitel 1:

Till vänster om väggklockan, vars sekundvisare rörde sig fullständigt ljudlöst, hängde en färgglad affisch som visade hur tarmsystemet i en frisk människokropp ser ut.

Affischen var en gåva från en livsmedelstillverkare som påstod sig kunna förse alla människor med en sundare bakterieflora. Till förmån för kroppens immunsystem, förhoppningsvis, men framför allt för det tillverkande företagets lönsamhet.

Till höger om samma klocka hängde en väggalmanacka från Astra-Seneca.

Klockan var halv tre och almanackan visade att han fått  sanningen bekräftad torsdagen den 2 augusti år 2006.

Beskedet var så väntat att han trots det kärva budskapet log ett blekt leende.

”Vi fortsätter naturligtvis behandlingen som planerat”, sa läkaren, med ögonen försjunkna i den journal som rullade fram på datorskärmen framför henne.

Docent Lava Radice var en liten, satt kvinna med kolsvarta ögon bakom ett par tunna, progressiva glasögon och ett grånande hårsvall som han tyckte erinrade om en lång och fyllig hästsvans.

Lava Radice hade varit ansvarig för hans behandling ända sedan han en solig vårdag drygt tre år tidigare fått veta att han, som så många män i hans ålder, drabbats av prostatacancer.

Hon talade svenska med en liten, charmfullt sjungande accent men annars nästan helt utan brytning och hon betraktades med stor respekt av de övriga läkarna på Onkologen.

Trots de typiska reaktionerna på den intensiva behandlingen med strålning och cellgifter hade han under hela sjukdomstiden envist arbetat vidare som städare på Stadsbiblioteket.

Han envisades med att städare var hans yrke, även om det stod ’lokalvårdare’ i hans anställningshandlingar. Han hade aldrig riktigt lärt sig acceptera eufemismen ’lokalvårdare’, även om han förstod att det egentligen var ett välment men valhänt försök att höja yrkets status.

Under hans svagaste dagar tog städningen av biblioteket flera timmar längre tid än vanligt, men det var ingen som klagade.

”Lika säkert som Sebastian” var ett uttryck som fått stor spridning bland personalen på biblioteket.

Han hade själv hört det och upplevde det som en sorts uppskattning av hans arbetsinsats.

Tunnhårig hade han dessutom alltid varit och det hade inte känts särskilt störande att tappa det fåtal långa, glesa strån som tidigare mest varit till besvär.

En gång, tidigt under behandlingen, hade han prövat att rita några streck med en spetsig, svart filtpenna där hans buskiga ögonbryn tidigare hade frodats. Men han tvättade genast bort dem igen, med en frenesi som efterlämnade svidande rodnader över hans ögon.

Att han förlorat potensen redan under det första halvårets behandling bekymrade honom inte heller.

Sebastian hade aldrig haft ett särskilt aktivt kärleksliv, vare sig som vuxen eller tonåring. Och han hade alltid känt sig lite generad för sina nattliga pollutioner som han såg som ett svaghetstecken; ett bevis för att han inte kunde kontrollera sin kropp.

En gång i fyran i folkskolan, i omklädningsrummet efter en gymnastiklektion, hade klassens sötaste flicka lyckats övertala honom att visa snoppen för henne.

Hon var en mörkhyad tös, med fylliga, djupröda läppar. Hon hade det exotiska namnet Arabella och var född någonstans i Sydamerika tyckte han sig komma ihåg.

Hon hade belönat visningen med att peka finger och gapskratta åt honom.

Sedan den dagen höll Sebastian sig undan från de andra ungarna och efter nio år lämnade han skolan som något av en enstöring.

Trots behandlingen hade han ännu så länge god kontroll över kroppens övriga funktioner. Sanningen var att han trodde att det var få, om ens någon, på biblioteket som kände till att han sedan drygt tre år behandlades för en livshotande sjukdom.

Hans kroppsbyggnad hade varit asketisk ända sedan puberteten.

Nu var han en högväxt, magerlagd och flintskallig man som just hade fått veta att hans tid som pensionär sannolikt inte skulle komma att bli särskilt lång.

Han hade bara två dagar kvar av sin tillsvidareanställning på biblioteket.

Två dagar kvar efter en anställningstid som omfattade nästan exakt trettiotvå år.

Två dagar kvar till en frihet som han inte längre visste om han ens ville ha.

Två dagar kvar till en frihet som han inte visste om han kunde hantera.

Lava Radice tog av sig sina glasögon och flyttade sin blick från datorskärmen till den man hon nyss tvingats informera om att hans sjukdom varit starkare än behandlingen och nu, glupskt och målmedvetet, tagit hans kropp i besittning.

Sebastian tittade tillbaka och funderade över varför hans småleende inte tycktes vilja lämna hans läppar.

Vad förväntas en tapper kämpe göra, när det är uppenbart att fienden segrat och den slutliga förnedringen nalkas?

När hoppet förväntas ge plats för vissheten om att kampen är över och ytterligare motstånd framstår som fullständigt meningslöst?

”Det kanske är något du vill fråga om”, sa Lava Radice vänligt, för att bryta en tystnad som börjat kännas besvärande.

Är det det, tänkte Sebastian Öhrn, och ansträngde sig för att slita sina blickar från den färgglada bilden av de blottlagda mänskliga organ som, välgörande fria från cancerösa svulster, prydde väggen bakom läkaren.

Är det något jag vill fråga om?

Spelar frågor någon roll längre när svaren ändå inte kan påverka händelseförloppet?

”Ja, det är ju det där med tiden”, sa han till slut lite svävande och doktor Radice förstod genast vad han menade.

”Jag skulle helst vilja avstå från att besvara den frågan idag”, sa hon. ”När vi följt utvecklingen i ytterligare någon månad kan jag nog våga mig på en mera kvalificerad gissning än idag.

Men även då blir det antagligen bara en gissning.

Du har ju inga andra krämpor och har hittills uppvisat en ovanlig tålighet under behandlingen.”

”Talar vi månader eller år”, frågade Sebastian.

Doktor Radice försjönk ännu en gång i sina journalnoteringar innan hon svarade.

”Min gissning idag blir allting mellan ett halvår och ett år”, sa hon till sist. ”Antagligen inte mycket längre. Men fråga mig igen om en månad.”

Sebastian Öhrn reste sig ur besöksstolen och räckte fram sin hand till avsked.

”Tack, Lava!”, sa han. ”Det måste vara svårt att ha ett jobb där man måste utfärda sådana här domar med jämna mellanrum.”

Hon fattade hans hand och sa: ”Anteckna dig för en ny tid hos mig om högst en månad. Och hör gärna av dig under tiden om det är någonting du vill prata om.”

Hennes handslag var fast och varmt och handens insida mjuk som en barnkind. Hon lämnade rummet samtidigt som Sebastian satte på sig sin tunna sommarjacka och sträckte sig efter sin gamla smärtingryggsäck.

Intill ryggsäcken stod ett litet bord med diverse sjukhusattiraljer på.

Sebastian såg sig hastigt omkring.

Utan en aning om orsaken grep han sedan en kartongförpackning med latexhandskar och lät den snabbt försvinna ner i ryggsäcken.

I hissen ner till gatuplanet kände han sig en smula skamsen över det oplanerade tillgreppet men samtidigt lite upplivad över sin djärvhet.

Han hade aldrig snattat eller stulit något, ända sedan han som sjuåring stal en bunt julkort hos varuhuset Tempo på Järntorgsgatan.

Julkorten hade han sedan sålt för tio öre styck och för enkronan de inbringat köpte han sig en serietidning och en lakritsrulle.

”Vad fan skall jag med dom där jävla handskarna till”, tänkte han när strax därefter han cyklade hem från sjukhuset i eftermiddagssolen.