Sebastian Öhrns cykel var en mellanblå, treväxlad Crescent som han vunnit i en pristävling som en kextillverkare arrangerat något dussintal år tidigare. Hundra cyklar skulle delas ut så vinstchansen hade förefallit honom ganska stor.

Sebastian deltog gärna i tävlingar som erbjöd hyfsade vinstchanser och var ofta framgångsrik. Han hade bland annat vunnit flera utlandsresor till exotiska resmål, en komplett matservis av märket Arabia och en motordriven gräsklippare. Alla dessa vinster hade han sålt vidare för belopp som nu fanns i trygghet på hans bankkonto

Men cykeln hade han behållit och vårdat med precis samma noggrannhet som han ägnade alla sina övriga tillhörigheter. Tekniskt sett var den fortfarande i nyskick och de få lackskador som ett nästan dagligt användande åstadkommit hade han reparerat med originallack som han fått köpa direkt från tillverkaren.

Eftermiddagssolen hade lämnat fasaderna på de sekelgamla tegelfastigheterna på Nordhemsgatan när Sebastian klev av sin cykel utanför den rundade portalen till fastigheten nr 49 som några år tidigare gjorts om från hyreshus till bostadsrättsförening.

I vanliga fall var han en både uppmärksam och försiktig trafikant, men denna dag överraskade han sig med att ha cyklat hem på ren rutin. Som en gammal bryggarhäst hade cykeln fört honom från sjukhuset och hem och han hade ingen aning om vilka eventuella faror han orsakat eller utsatts för utefter vägen.

Sebastian ledde in cykeln till dess fasta plats i det lilla förråd där cyklarna på senare år ökat betydligt i antal. Ett grovt avloppsrör sträckte sig från golv till tak, precis där framhjulet på Sebastians cykel hamnade, och med en grov, plastklädd järnkedja försedd med ett rejält hänglås säkrade han cykeln vid röret.

Sebastians blygsamma bostad låg i husets tredje våning och var den enda i fastigheten som fortfarande var en hyreslägenhet.

Resten av den tredje våningen bestod av en nyrenoverad sjurummare med balkong vars ägare låtit Sebastian bo kvar i ett orenoverat spisrum, som i verkligheten bestod av ett rymligt kök samt en sovalkov som, utöver en 120 centimeter bred Duxsäng, rymde att par enkla garderobsskåp från IKEA.

Till den lilla bostaden hörde också ett badrum som tidigare varit gemensamt för de fyra lägenheter som före renoveringen utgjort den tredje våningen i fastigheten. Det badrummet disponerade Sebastian nu ensam, till sin stora förtjusning.

Han hade alltid tyckt att det var otillfredsställande att dela hygienutrymme med okända människor och besökte offentliga toaletter endast i yttersta nödfall.

Sebastian hade med egna händer och på egen bekostnad renoverat badrummet. Väggarna pryddes nu av italienskt kakel, liksom det schackmönstrade golvet. Den gamla, spruckna tvätthon med sina mässingskranar hade fått ge vika för en modern kombination av belysning, förvaringsskåp, speglar kring ett rymligt tvättfat som också passade bra för handtvätt.

En tvättmaskin samt ett torkskåp kompletterade inredningen som gjorde badrummet till bostadens i särklass mest påkostade utrymme.

Hyresvärden, en välbeställd kirurg med kosmetiska operationer som specialitet, hade inspekterat det färdiga resultatet och, halvt på skämt halvt på allvar, konstaterat att Sebastian nog kunde komma att vidkännas en rejäl hyreshöjning inom kort.

Men det hotet hade ännu inte förverkligats.

Dörren till badrummet gränsade till dörren till Sebastians spisrum som var nästan 35 kvadratmeter stort. Där samsades en fyrlågig gasspis och en diskbänk av zink med ett vitlackerat slagbord som stod innanför det ena av spisrummets två fönster. Två dalablå pinnstolar stod vid bordet som pryddes av en liten linnetablett i nästan samma färg.

Ett kritvitt kylskåp från Zanussi stod och såg bortkommet ut mellan de två fönstren, liksom den moderna, platta TV-mottagare som Sebastian valt att placera på ett litet rullbord, alldeles intill det äggskalsfärgade draperi som dolde dörröppningen till sovalkoven.

Den placeringen gjorde det möjligt för Sebastian att se på TV antingen från sängen eller från den inställbara, läderklädda fåtölj som tillsammans med ett cirkelrunt rökbord bildade en liten sittgrupp på en väl ingången, rektangulär axminstermatta.

Fåtöljen hade en särskild historia. Den hade han köpt till sin mor många år tidigare, när hennes intensiva rökning resulterat i ett lungemfysem som tvingade henne att sova sittande under återstoden av sitt liv.

Hon hade kallat den sin ”inställsamma” stol, eftersom den anpassade sig helt till hennes önskemål.

Det innebar att stolen hade en egenskap den delade med de flesta människor som blev kvar i moderns umgänge under en längre tid.

”Rätt skall vara rätt, om det än är aldrig så krokigt”, brukade hon säga med ett förnumstigt tonfall, understruket med ett antal snabba och ivriga nickningar. Att då företräda en annan uppfattning hade varit fullständigt meningslöst.

Rökbordet var av en typ som under det tidiga nittonhundratalet ofta fanns i hem som ville se välbeställda ut. Då inredde man inte sällan ett rökrum dit herrarna, efter supén, drog sig tillbaka med sina cigarrer och mustiga historier medan damerna dröjde kvar i matsalen för att diskutera de senaste modetrenderna från Paris och Berlin.

Rökbordet hade svängda ben av valnöt och en skiva av rikt ciselerad och blankpolerad mässing. Det hade en gång utgjort andrapriset i en bowlingtävling som arrangerats av ett av de ordenssällskap hans far varit medlem i.

Fadern hade ärvt bordet efter en god vän och ordensbroder som skjutit sig i samband med Kreugerkraschen. På insidan av att av bordsbenen fanns fortfarande en skada som visade vilken väg pistolkulan tagit när den lämnade kroppen.

Sebastian hade aldrig varit rökare, men efter en bastant måltid kunde det hända att han hällde upp en liten cognac i en jättelik konjakskupa som arbetskamraterna på Stadsbiblioteket samlat ihop till när han fyllde femtio år. Till cognacen unnade han sig en god cigarr, bekvämt nersjunken i läderfåtöljen och gärna med en gammal svartvit amerikansk långfilm på TV-skärmen.

Sebastians hyresvärd hade betraktat möbleringen när han en gång varit inne för att inkassera hyran, som han alltid ville ha kontant. På det kvitto han då lämnade brukade det stå ”avtalad avbetalning på inköp av konstverk”, en formulering som Sebastian insåg hade tydliga skattepolitiska förtecken.

”Du bor trivsamt, Sebastian, om än en aning för eklektiskt för att passa min smak”, hade han då sagt.

Sebastian hade inte svarat, men retat sig på att han inte genast förstod innebörden av det främmande ordet. Det var sällan han hörde ord vars betydelse han inte kände till eller kunde sluta sig till av sammanhanget.

Han var en ivrig korsordslösare och även en av de flitigaste besökarna i arbetsplatsens välfyllda bokhyllor.

”Sebastian har blivit vår största kund nu, när forskarna väljer att söka sin information på Internet” hade chefsbibliotekarien sagt.

Sara Björntass hette hon.

Hon var en rejäl kvinna med ett friskt och ungdomligt utseende som stred mot almanackans uppgifter som frankt avslöjade att hon nyligen firat sin sextioårsdag.

Hennes hår var korpsvart och klippt i samma frisyr som kransade Karin Boyes ansikte på den lilla staty som stod i biblioteksparken.

Kråksparkarna vid hennes mörkbruna pepparkornsögon gjorde att hon ständigt såg glad ut; även när hon var förbannad vilket hade många medarbetare att lämna sin anställning i förtid.

Det kan vara förödande att skämta med fel människor om fel saker vid fel tillfälle.