Kapitel 3.

Jag måste tala med Sara Björntass, tänkte Sebastian samtidigt som han låste upp dörren till sitt lilla spisrum.

Så snart han kommit in bytte han från skor till tofflor, en vana som han burit med sig sedan barndomen. Tofflorna hade han hittat i en av ibliotekets garderober där någon glömt dem kvar. När de stått på samma plats i närmare ett år, och han varje dag lyft undan dem för att städa golvet, hade han provat dem och tagit hem dem.

Bättre det än att kasta dem, hade han tänkt. De var både snygga och välskötta och passade precis.

 I spisrummet rådde en alldeles speciell doft, eller snarare en kombination av dofter som han tyckte erinrade om försiktigt parfymerat damm. Doften var en reminiscens av tidigare hyresgästers göranden, nu kombinerad med en svag doft av stekt lök från gårdagens middag.

Han hade försökt att få bukt med den där doften ända sedan han flyttade in en torsdag för, herregud det var nästan på dagen trettiofem år sedan nu! Han hade sodaskurat varje yta, han hade lagt in nytt golv av linoleum, kaklat väggen över spis och diskbänk och målat väggarnas vävtapeter med flera lager lindblomsgrön färg.

Den kulören skulle vara särdeles vilsam för ögonen hade han läst någonstans, men den gjorde inte mycket för att dölja den märkliga doft som gjorde att han alltid brukade öppna ett fönster så snart han kom hem.

 När han hade krängt av sig ryggsäcken erinrade han sig kartongen med latexhandskarna som han stulit från doktor Radices mottagning.

Han tog fram och öppnade den. Den innehöll lilafärgade handskar av den sort han tyckte sig veta att kirurger brukade använda. En stund stod han alldeles stilla med handskkartongen i handen och funderade över varför han tagit med sig dem. I brist på förklaring öppnade han dörren till det lilla skåpet under diskbänken och ställde in dem där.

Sedan öppnade han fönstret och kastade en snabb blick ut mot den lilla bakgården. Den hade bostadrättsföreningen gjort riktigt trivsam, med flera träd och små planteringar samt vitlackerade sommarmöbler . En elektrisk grill stod där också och där brukade de boende ofta anordna små fester.

Men de bjöd aldrig Sebastian, antagligen för att inte var medlem i föreningen. Men det gjorde honom ingenting, han hade aldrig varit särskilt road av fester.

Han ställde fönstret på glänt och gick sedan in i sin sovalkov och sträckte ut sig ovanpå sängen. På väggen intill sängen hängde en bleknad förstoring av ett foto som visade en leende ung, man som satt i en kanot. Miljön var lite obestämbar av foto att döma men det fanns en handskriven förklaring på bildens baksida. Där stod ”här sitter jag mitt bland alligatorerna i Everglades” och under det namnet ”Martin” samt ett årtal som inte längre var läsligt.

Martin

Hans halvbror.

Martin, som han aldrig kunnat dra jämnt med.

Martin som alltid varit tre år äldre och tio gånger modigare än Sebastian.

Martin som kunde sjunga och spela piano, som var duktig i idrott och som med sina ljusblå ögon och lingula kalufs var alla mammors dröm.

Martin, om vars existens varken Sebastian eller hans mamma haft en aning förrän han plötsligt en dag stod i hallen tillsammans med pappa och två slitna resväskor.

”Martin är min son”, hade pappa sagt. ”Han har bott hos sin mamma till nu, men nu skall han bo hos oss. Seså! Hälsa Martin välkommen nu, vettja!”

Martins mamma hade dött. Nu var han elva år och en del av Sebastians familj, punkt.

Nu flyttade han in i Sebastians rum, i överslafen på den nyköpta våningssängen. Nu läste han sönder Sebastians böcker och lekte sönder hans leksaker. Nu stal han halva Sebastians mamma och alla hans lekkamrater, för Martin var ju så duktig, så söt och så glad och trivsam och Sebastian så inåtvänd och trumpen.

Martin var Intelligent, hade pappa sagt.

Martin skulle in i läroverk så snart som möjligt, och sedan studera vid universitet!

Martin är en gosse att satsa på, hade pappa sagt.

Och mamma hade bara nickat och hållit med.

 Ingen hade naturligtvis sagt att Sebastian inte var en gosse att satsa på, men historien talade sitt tydliga språk.

Sebastian blev städare på Stadsbiblioteket och Martin blev civilingenjör.

Sebastian slutade skolan efter åtta mödosamma år och började arbeta som springgrabb samtidigt som Martin började på Chalmers.

Sebastian fick behålla en tia av sin magra veckolön, resten skulle gå till hushållet ”för det är ju så dyrt att hålla Martin i skolan”.

När föräldrarna gått bort bodde Martin redan sedan flera år i USA där han arbetade inom läkemedelsindustrin. Han hörde aldrig av sig, utom när han var i behov av pengar.

Det upptäckte Sebastian när han gick igenom föräldrarnas kvarlåtenskap. Där låg det ena rörande tiggarbrevet intill det andra: ”jag måste byta bostad” och ”jag tvingas dessvärre flytta till en annan stad” och ”min skilsmässa blev så oerhört kostsam”.

Det enda budskapet från Martin som inte bad om pengar var den bleknade bilden av den leende unge mannen i kanoten.

Den hade hängt på hedersplats över föräldrarnas dubbelsäng. Varje gång Sebastian tittade på den hade han tänkt att när jag blir vuxen skall minsann jag också  paddla bland alligatorerna i Everglades! Men jag skall inte nöja mig med det! Jag skall nedlägga en alligator med blotta händerna.

Dom skall minsann få se!

Och så hade han börjat spara!

Småsummor bara, men nu hade han i alla fall ett femsiffrigt sparkonto på Nordea.

Tiden är inne, tänkte Sebastian där han låg på sin säng och betraktade den bleknade bilden.

Och jag skall fan i mig ta reda på var Martin bor, och skicka alligatorskinnet till honom.

Anonymt!