Kapitel 4

Sebastian brukade aldrig lägga sig påklädd ovanpå sin säng. Han brukade heller inte kunna somna mitt på dagen Och efter dagens besked om hans vacklande hälsa tyckte han att oron för framtiden snarast skulle hålla honom vaken, även om nätterna.

Därför blev han mycket överraskad av att plötsligt finna sovalkoven i mörker.

Han tittade förvirrad på klockradion som stod på det lilla vitlackerade nattbordet vid sänken.

Fem minuter över halv elva.

Han hade sovit i drygt sju timmar!

Han satte sig på sängkanten och strök sig över sitt hårlösa huvud som nu var täckt av svettdroppar, stora svettdroppar som rann ner över de magra kinderna.

Och då formades i hans hjärna återskenet av en dröm som han alldeles nyss hade haft. Han hade stått i en talarstol och föreläst om eutanasi, för en intresserad publik i ett fullsatt auditorium.

Med sin egen långdragna och plågsamma bortgång som utgångspunkt hade han i mer än trettio minuter föreläst om varför den svenska regeringen skulle lagstifta om möjligheten till dödshjälp för människor som befann sig i samma situation som han.

Han hade bönfallit publiken, som bestod av forskare och vetnskapsmän från olika delar av världen, att de skulle använda alla sina kunskaper och all sin medmänsklighet för att övertyga världens makthavare om att eutanasi inte bara var en ren barmhärtighet för del lidande utan också en rent ekonomisk lösning på ett stort befolkningsproblem, i en tid när antalet gamla och sjuka ökade med skrämmande hastighet i alla de så kallade i-länderna.

Hans initierade och känslosamma tal hade simultantolkats till sex olika språk och argumentens vikt och värde hade betonats ytterligare av ett antal filmade intervjuer med människor som befann sig i olika stadier av en plågsam död.

Hans anförande hade hälsats med stående applåder av en begeistrad publik där många grät fullständigt öppet inför de tevekameror som direktsände evenemanget till drygt etthundratjugo länder och han avtackades av flera av landets ministrar för sina väl underbyggda åsikter. När sedan stadsministern själ dunkade honom uppskattande på axeln vaknade han.

Han insåg att han var rädd.

Oerhört rädd.

Inte för att dö, egentligen, men för att vägen fram till det oundvikliga skulle bli alltför lång och plågsam.

”Vi fortsätter naturligtvis behandlingen som planerat” hade doktor Radice sagt, men vad betydde det?

Kunde man tolka det som ett löfte om smärtfrihet och sinnslugn när allvaret kommit närmare.

”Vi äro tusenden”  viskade han för sig själv, utan en tanke på att han citerade ett av huvudnumret från det legendariska Tältprojektet.

1977! Det var tider det!

Då hade han tagit ut en extra lång semester från Stadsbiblioteket för att under dryga två månader stödja projektet, som tältarbetare.

Det var det viktigaste han gjort i sitt liv, allt annat hade bara varit rutinartad plikt och försörjning.

Men nu?

Eutanasi?

Vi äro tusenden…

Just då gav sig magen till känna med ett långvarigt och nästan musikaliskt kurrande som kröp omkring i hans bukhåla i drygt en minut. Senast han åt var en hastig lunch vid tolvtiden och nu började klockan närma sig midnatt.

Sebastian gick ut i köket och öppnade dörren till kylskåpet.

Det var tomt, så när som på två morötter, en tomat och ett stycke ädelost som knappast gjorde skäl för benämningen.

Han tog en av morrötterna, sköljde och skalade den noggrant vid diskbänken och satte sig sedan, efter en liten stunds tveksamhet i en av de dalablå pinnstolarna.

Han hade vant sig vid att växla mellan stolarna, för att inte bli alltför inrotad i sina rutiner. Nu valde han stolen till höger om fönstret som fortfarande stod på glänt. Det var en behaglig augustikväll. Från gården hörde han lågmälda röster och en svag doft av grillat  fläskkött fördes in till honom, buren av en stillsam kvällsvind.

Sebastian knaprade på sin morot.

Jag måste tala med Sara Björntass, tänkte han.

Jag måste försöka skjuta på min pensionering ett tag, så att jag får tid att fundera över den nya situationen. Jag behöver rådrum.

Himlen som skymtade ovanför fastighetens rödmålade plåttak var sammetsblåoch tittade han riktigt noga anade han till och med ett par stjärnor.

Från någon av grannlägenheterna hörde han en musiksignal som han kände igen som CNN:s nyhetstema. Avlägset hördes sirenerna från ett utryckningsfordon, antagligen på väg till Sahlgrenska gissade Sebastian samtidigt som han svalde de sista delarna av moroten.

Det är de små njutningarna som gör livet värt att leva, tänkte han och reste sig  för att hälla upp ett glas vatten. När han stod där med glaset i handen såg han svagt sin egen spegelbild i fönstret.

Han höjde glaset och skålade med sig själv

Så tömde han glaset och sköljde det sorgfälligt  innan han placerade det i diskstället, med en ren handduk över.

Strax därefter låg han i badkaret och funderade över dagens händelser.

Eutanasi, tänkte han ideligen.

Ordet lät nästan vackert nu, förskonande, nästan melodiskt,  inte alls så brutalt och känslokallt som ’dödshjälp’.

Jag måste tala med Sara Björntass tänkte han åter när han. iklädd en blårandig bomullspyjamas, kröp ner mellan lakanen.

Men han sov inget mer den natten.