~*~

Tragikomedi i 2 akter

av

Samuel Beckett

Källa:
http://samuel-beckett.net/Waiting_for_Godot_Part2.html

AKT II

 
2.3

VLADIMIR:
Jag vet bara det att timmarna är långa, under dessa förhållanden, och betvingar oss att förkorta dem medelst förfaranden vilka – hur skall jag säga – vilka vid första anblicken kan tyckas rimliga, tills de blir till en vana. Man kan säga att det är för att förebygga någon grund till att gå under. Utan tvekan. Men har det inte strukit omkring länge i natten utan ände i de abyssala djup? Det är vad jag stundom undrar. Följer du mitt resonemang?
ESTRAGON:
(aforistisk för en gångs skull) Vi är alla födda galna. Vissa förblir det.
POZZO:
Hjälp! Jag betalar er!
ESTRAGON:
Hur mycket?
POZZO:
Etthundra francs!
ESTRAGON:
Det räcker inte.
VLADIMIR:
Jag skulle inte vilja gå så långt.
ESTRAGON:
Tycker du att det räcker?
VLADIMIR:
Nej, jag menar så långt som att hävda att jag var sinnessvag då jag kom till världen. Men det är inte frågan.
POZZO:
Tvåhundra!
VLADIMIR:
Vi väntar. Vi är uttråkade. (Han slänger upp sin hand.) Nej, protestera inte, vi är dödsblasé, det går ej att förneka. Bra. En förströelse kommer förbi och vad gör vi välan då? Vi låter den gå till spillo. Kom, låt oss nu sätta igång! (Han närmar sig högen, stannar i steget.) På ett ögonblick så kommer alltsammans att försvinna och vi blir ensamma återigen, mitt i intigheten!
Han grubblar.

POZZO:
Tvåhundra!
VLADIMIR:
Vi kommer!
Han försöker att dra upp Pozzo på fötter, misslyckas, försöker åter, snubblar till, faller, försöker att resa sig upp, misslyckas.
ESTRAGON:
Vad är det med er allihop?
VLADIMIR:
Hjälp!
ESTRAGON:
Jag går nu.
VLADIMIR:
Lämna mig inte! De kommer att döda mig!
POZZO:
Vart är jag?
VLADIMIR:
Gogo!
POZZO:
Hjälp!
VLADIMIR:
Hjälp!
ESTRAGON:
Jag går nu.
VLADIMIR:
Hjälp mig upp först, sedan kan vi gå tillsammans.
ESTRAGON:
Lovar du?
VLADIMIR:
Det svär jag på!
ESTRAGON:
Och vi kommer aldrig tillbaka?
VLADIMIR:
Aldrig!
ESTRAGON:
Vi far till Pyrenéerna.
VLADIMIR:
Vartän du vill.
ESTRAGON:
Jag har alltid velat vandra i Pyrenéerna.
VLADIMIR:
Du skall få vandra i dom.
ESTRAGON:
(ryggar tillbaka) Vem släppte sig?
VLADIMIR:
Pozzo.
POZZO:
Häråt! Häråt! Förbarmelse!
ESTRAGON:
Det är vidrigt!
VLADIMIR:
Fort! Ge mig din hand!
ESTRAGON:
Jag går nu. (Paus. Högre.) Jag går nu.
VLADIMIR:
Ja jag antar att jag tar mig upp själv till slut. (Han försöker, misslyckas.) I tidens fullbordan.
ESTRAGON:
Vad är det med dig?
VLADIMIR:
Dra åt helvete.
ESTRAGON:
Tänker du stanna kvar där?
VLADIMIR:
För tillfället så.
ESTRAGON:
Kom igen, res dig upp, du kan ju bli förkyld.
VLADIMIR:
Oroa du dig inte för mig.
ESTRAGON:
Kom igen nu, Didi, var inte tjurskallig!
Han sträcker ut sin hand vilken Vladimir hastar sig att fatta.
VLADIMIR:
Dra!
Estragon drar, snubblar, faller. Lång tystnad.
POZZO:
Hjälp!
VLADIMIR:
Så tog vi oss då hit.
POZZO:
Vilka är ni?
VLADIMIR:
Vi är män.
Tystnad.
ESTRAGON:
Å kära moder jord!
VLADIMIR:
Kan du ta dig upp?
ESTRAGON:
Jag vet inte.
VLADIMIR:
Försök.
ESTRAGON:
Inte nu, inte nu.
Tystnad.
POZZO:
Vad hände?
VLADIMIR:
(våldsamt) Kan du sluta, du där! Din pest! Han kan inte tänka på andra än sig själv!
ESTRAGON:
Vad sägs om en liten tupplur?
VLADIMIR:
Hörde du honom? Han vill veta vad som hände!
ESTRAGON:
Bry dig inte om honom. Sov.
Tystnad.
POZZO:
Förbarmelse! Förbarmelse!
ESTRAGON:
(med ett ryck) Vad är det?
VLADIMIR:
Hade du somnat?
ESTRAGON:
Det måste jag ha gjort.
VLADIMIR:
Det är den där kanaljen Pozzo som håller på igen.
ESTRAGON:
Få honom att sluta med det där. Sparka honom i skrevet.
VLADIMIR:
(träffar Pozzo) Kan du sluta! Din flatlus! (Pozzo frigör sig med skrik av smärta och kryper iväg. Han stannar, viftar med armarna i blindo, ropandes på hjälp. Vladimir, stödjande sig på sin armbåge, observerar hans reträtt.) Han stack iväg! (Pozzo kollapsar.) Han föll ihop!

ESTRAGON:
Så vad gör vi nu då?
VLADIMIR:
Kanske jag skulle krypa till honom.
ESTRAGON:
Lämna mig inte!
VLADIMIR:
Eller ropa till honom.
ESTRAGON:
Ja, ropa till honom.
VLADIMIR:
Pozzo! (Tystnad.) Pozzo! (Tystnad.) Inget svar.
ESTRAGON:
Tillsammans.
VLADIMIR och ESTRAGON:
Pozzo! Pozzo!
VLADIMIR:
Han rörde på sig.
ESTRAGON:
Är du säker på att han heter Pozzo?
VLADIMIR:
(orolig) Mr. Pozzo! Kom tillbaka! Vi skall inte göra dig illa!
Tystnad.
ESTRAGON:
Vi kan försöka kalla på honom med andra namn.
VLADIMIR:
Jag är rädd att han är döende.
ESTRAGON:
Det skulle ju vara lustigt.
VLADIMIR:
Vad skulle vara lustigt?
ESTRAGON:
Att försöka kalla på honom med andra namn, det ena efter det andra. Det skulle få tiden att gå. Och vi borde ju träffa rätt namn förr eller senare.
VLADIMIR:
Jag säger ju dig att hans namn är Pozzo.
ESTRAGON:
Vi får väl snart se. (Han funderar.) Abel! Abel!
POZZO:
Hjälp!
ESTRAGON:
Träffade på första försöket!
VLADIMIR:
Jag börjar att tröttna på detta tema.
ESTRAGON:
Kanhända den andre heter Kain. Kain! Kain!
POZZO:
Hjälp!
ESTRAGON:
Han är hela människosläktet. (Tystnad.) Se på det lilla molnet.
VLADIMIR:
(höjer sin blick) Vart då?
ESTRAGON:
Där borta. I zenit.
VLADIMIR:
Nå? (Paus.) Vad är det som är så underbart med det?
Tystnad.
ESTRAGON:
Låt oss fortsätta med något annat nu, om du ej har något emot det?
VLADIMIR:
Jag skulle just föreslå det.
ESTRAGON:
Men med vad?
VLADIMIR:
Åh!
Tystnad.
ESTRAGON:
Ponera att vi skulle försöka ta oss upp till att börja med?
VLADIMIR:
Ingen skada i att försöka.
De reser sig upp.
ESTRAGON:
En barnlek.
VLADIMIR:
En ren fråga om viljekraft.
ESTRAGON:
Och nu?
POZZO:
Hjälp!
ESTRAGON:
Låt oss gå.
VLADIMIR:
Det kan vi inte.
ESTRAGON:
Varför inte det?
VLADIMIR:
Vi väntar på Godot.
ESTRAGON:
Åh! (Förtvivlat.) Vad ska vi då göra, vad ska vi då göra!
POZZO:
Hjälp!
VLADIMIR:
Vad sägs om att hjälpa honom där?
ESTRAGON:
Vad är det han vill?
VLADIMIR:
Han vill ta sig upp.
ESTRAGON:
Så varför gör han inte det då?
VLADIMIR:
Han vill att vi ska hjälpa honom att ta sig upp.
ESTRAGON:
Så varför gör vi inte det då? Vad är det vi väntar på?
De hjälper Pozzo upp på fötter, släpper honom sedan. Han faller.
VLADIMIR:
Vi måste hålla i honom. (De reser honom upp igen. Pozzo sjunker ihop emellan dem båda, med sina armar runt deras halsar.)

Känns det bättre?
POZZO:
Vilka är ni?
VLADIMIR:
Känner du inte igen oss?
POZZO:
Jag är blind.
Tystnad.
ESTRAGON:
Kanhända han kan se in i framtiden.
VLADIMIR:
Sedan när?
POZZO:
Jag brukade ha utmärkt syn — men är ni vänner?
ESTRAGON:
(skrattande högljutt) Han vill veta om vi är vänner!
VLADIMIR:
Nej, han menar vänner till honom.
ESTRAGON:
Nå?
VLADIMIR:
Det har vi visat, genom att hjälpa honom.
ESTRAGON:
Exakt. Skulle vi ha hjälpt honom om vi inte vore hans vänner?
VLADIMIR:
Det är möjligt.
ESTRAGON:
Sant.
VLADIMIR:
Låt oss ej käbbla om det nu.
POZZO:
Så ni är inga vägrövare?
ESTRAGON:
Vägrövare! Ser vi ut som vägrövare?
VLADIMIR:
Det var då tusan, kan du inte se att människan är blind!
ESTRAGON:
Det var då tusan, det är han ja. (Paus.) Det säger han ja.
POZZO:
Lämna mig inte!
VLADIMIR:
Inget tvivel om den saken.
ESTRAGON:
För tillfället.
POZZO:
Vad är klockan?
VLADIMIR:
(granskandes skyn) Cirka sju . . . åtta . . .
ESTRAGON:
Det beror på vilken årstid det är.
POZZO:
Är det kväll?
Tystnad. Vladimir och Estragon synar solnedgången.
ESTRAGON:
Den går upp.
VLADIMIR:
Omöjligt.
ESTRAGON:
Kanske det är gryning.
VLADIMIR:
Var inte en sådan dåre. Där borta ligger väst.
ESTRAGON:
Hur vet du det?
POZZO:
(ångestfylld) Är det kväll?
VLADIMIR:
I vart fall, har den ej rört på sig.
ESTRAGON:
Jag säger ju dig att den går upp.
POZZO:
Varför svarar ni mig inte?
ESTRAGON:
Ge oss en chans.
VLADIMIR:
(återförsäkrande) Det är kväll, Sir, det är kväll, och natten nalkas. Min vän här vill få mig att tvivla på det och jag måste tillstå att han rubbade mitt lugn för ett ögonblick. Men det är inte för inte som jag har framlevt denna långa dag och jag kan försäkra dig om att den är väldigt nära slutet av sin repertoar. (Paus.) Så hur känner du dig nu?
ESTRAGON:
Hur länge till är det meningen att vi ska släpa runt honom? (De släpper honom halvt om halvt, fångar upp honom igen då han ramlar.) Vi är inte karyatider*! (* kvinnoskulptur i naturlig storlek som används som pelarstöd Ö.a.)
VLADIMIR:
Du sade att din syn brukade vara bra, om jag hörde dig rätt.
POZZO:
Utmärkt! Utmärkt, utmärkt syn!
Tystnad.
ESTRAGON:
(irriterat) Utveckla! Utveckla!
VLADIMIR:
Låt honom vara. Kan du inte se att han tänker tillbaka på de dagar då han var lycklig. (Paus.) Memoria praeteritorum bonorum* — det måste vara obehagligt. (* ung. Man minns alltid det bästa från forna dagar Ö.a.)
ESTRAGON:
Hur skulle vi kunna veta det.
VLADIMIR:
Och det kom över dig helt plötsligt?
POZZO:
Alldeles utmärkt!
VLADIMIR:
Jag frågar dig om det kom över dig helt plötsligt.
POZZO:
Jag vaknade en vacker dag lika blind som Fortuna. (Paus.) Ibland så undrar jag om jag inte fortfarande sover.
VLADIMIR:
Och när var det?
POZZO:
Jag vet inte.
VLADIMIR:
Men inte senare än igår —
POZZO:
(våldsamt) Förhör mig inte! De blinda har inget tidsbegrepp. Tidens ting är tillika för dem dolda.
VLADIMIR:
Ja kan du bara tänka dig! Jag kunde ha svurit på att det var precis tvärtom.
ESTRAGON:
Jag går nu.
POZZO:
Vart befinner vi oss?
VLADIMIR:
Det kan jag inte säga.
POZZO:
Det är inte händelsevis den plats som är känd som Plankan?
VLADIMIR:
Aldrig hört talas om.
POZZO:
Hur ser det ut?
VLADIMIR:
(ser sig omkring) Det är obeskrivligt. Det är som ingenting. Det finns ingenting. Det finns ett träd.

POZZO:
Då är det inte Plankan.
ESTRAGON:
(ihopsjunkande) Lite förströelse!
POZZO:
Vart är min lakej?
VLADIMIR:
Han finns här runtomkring någonstans.
POZZO:
Varför svarar han inte då jag ropar?
VLADIMIR:
Jag vet inte. Han verkar sova. Kanske han är död.
POZZO:
Vad hände, exakt?
ESTRAGON:
Exakt!
VLADIMIR:
Ni två halkade. (Paus.) Och föll.
POZZO:
Gå och se om han är skadad.
VLADIMIR:
Vi kan inte lämna dig.
POZZO:
Ni behöver inte gå bägge två.
VLADIMIR:
(till Estragon) Gå du.
ESTRAGON:
Efter vad han gjorde mot mig? Aldrig!
POZZO:
Ja ja, låt din vän gå, han stinker så. (Tystnad.) Vad väntar han på?
VLADIMIR:
Vad väntar du på?
ESTRAGON:
Jag väntar på Godot.
Tystnad.
VLADIMIR:
Vad exakt är det som han skall göra?
POZZO:
Ja till att börja med så bör han dra i repet, så hårt han vill så länge som han inte stryper honom. Han reagerar vanligtvis på det. Om inte så borde han få smaka på hans känga, i ansikte och genitalier i möjligaste mån.
VLADIMIR:
(till Estragon) Där ser du, du har ingenting att vara rädd för. Det är rent av en möjlighet att ta revansch.
ESTRAGON:
Och om han försvarar sig?
POZZO:
Nej nej, han försvarar sig aldrig.
VLADIMIR:
Jag kommer att ila till din räddning.
ESTRAGON:
Ta inte din blick ifrån mig.
Han går mot Lucky.
VLADIMIR:
Förvissa dig om att han lever innan du börjar. Ingen mening med att anstränga dig om han är död.
ESTRAGON:
(böjer sig över Lucky) Han andas.
VLADIMIR:
Då kan du ge honom vad han tål.
Med plötslig vrede börjar Estragon att sparka på Lucky, utslungande smädelser mot honom medans han så gör. Men han gör illa sin fot och avlägsnar sig, haltande och jämrande. Lucky rör på sig.
ESTRAGON:
Åh den vilden!
Han sätter sig ned på vallen och försöker att ta av sig sin känga. Men upphör snart och förbereder sig själv för sömn, med armarna på knäna och huvudet på sina armar.
POZZO:
Vad har gått snett nu?
VLADIMIR:
Min vän har gjort sig illa.
POZZO:
Och Lucky?
VLADIMIR:
Så det är han?
POZZO:
Va?
VLADIMIR:
Det är Lucky?
POZZO:
Jag förstår inte.
VLADIMIR:
Och du är Pozzo?
POZZO:
Naturligtvis är jag Pozzo.
VLADIMIR:
Samma som igår?
POZZO:
Igår?
VLADIMIR:
Vi träffades igår. (Tystnad.) Minns du inte det?
POZZO:
Jag minns inte att jag skulle ha träffat någon igår. Men imorgon så kommer jag inte att minnas att jag har träffat någon idag. Så räkna inte med att jag skall upplysa dig.
VLADIMIR:
Men —
POZZO:
Nog nu! Upp din gris!
VLADIMIR:
Du skulle ta honom till marknaden för att sälja honom. Du talade med oss. Han dansade. Han tänkte. Du hade din syn.
POZZO:
Som du behagar. Låt mig gå nu! (Vladimir avlägsnar sig.) Upp!
Lucky reser sig upp, samlar ihop sin belamring.
VLADIMIR:
Vart skall ni nu ta vägen?
POZZO:
Framåt. (Lucky, nedtyngd, tar sin plats framför Pozzo.) Piskan! (Lucky lägger ner allting, tittar efter piskan, hittar den, sätter den i Pozzos hand, plockar upp allting igen.) Rep!
Lucky lägger ner allting, sätter repänden i Pozzos hand, plockar upp allting igen.
VLADIMIR:
Vad finns det i väskan?
POZZO:
Sand. (Han rycker i repet.) Framåt!
VLADIMIR:
Gå inte än.
POZZO:
Jag går nu.
VLADIMIR:
Vad gör du när du ramlar långt ifrån all hjälp?
POZZO:
Vi väntar tills vi kan ta oss upp. Sedan går vi framåt. Framåt!
VLADIMIR:
Innan du går säg åt honom att sjunga.
POZZO:
Vem då?
VLADIMIR:
Lucky.
POZZO:
Att sjunga?
VLADIMIR:
Ja. Eller att tänka. Eller att recitera.
POZZO:
Men han är ju stum.
VLADIMIR:
Stum!
POZZO:
Stum. Han kan inte ens stöna.
VLADIMIR:
Stum! Sedan när?
POZZO:
(plötsligt rasande.)  Har du inte slutat att tortera mig med din förbaskade tid! Det är avskyvärt! När! När! En dag, räcker inte det för dig, en dag så blev han stum, en dag så blev jag blind, en dag så blir vi döva, en dag så föddes vi, en dag så skall vi dö, samma dag, samma sekund, räcker inte det för dig? (Lugnare.) De föder grensle över en grav, ljuset glimrar ett ögonblick, sedan är det natt återigen. (Han rycker i repet.) Framåt!
Pozzo och Lucky går ut. Vladimir följer dem till scenens kant, tittar efter dem. Oväsendet från någon som ramlar, förstärkt av Vladimirs mimik, kungör att de är nere igen. Tystnad. Vladimir går mot Estragon, betraktar honom för en stund, skakar honom sedan vaken.
ESTRAGON:
(vilda gester, osammanhängande ord. Slutligen.) Varför låter du mig aldrig få sova?
VLADIMIR:
Jag kände mig ensam.
ESTRAGON:
Jag drömde att jag var lycklig.
VLADIMIR:
Det fördrev väl tiden.
ESTRAGON:
Jag drömde att —
VLADIMIR:
(våldsamt) Tala inte om det! (Tystnad.) Jag undrar om han verkligen är blind.
ESTRAGON:
Blind? Vem då?
VLADIMIR:
Pozzo.
ESTRAGON:
Blind?
VLADIMIR:
Han talade om för oss att han var blind.
ESTRAGON:
Nå vad är det med det?
VLADIMIR:
Det föreföll mig som att han såg oss.
ESTRAGON:
Det har du drömt. (Paus.) Låt oss gå. Det kan vi inte. Åh! (Paus.) Är du säker på att det inte var han?
VLADIMIR:
Vem då?
ESTRAGON:
Godot.
VLADIMIR:
Men vem då?
ESTRAGON:
Pozzo.
VLADIMIR:
Javisst! (Mindre säker.) Javisst! (Ännu mindre säker.) Javisst!
ESTRAGON:
Jag antar att jag lika gärna kan gå upp. (Han reser sig smärtsamt.) Aj! Didi!
VLADIMIR:
Jag vet inte vad jag ska tro mer.
ESTRAGON:
Mina fötter! (Han sätter sig ned igen och försöker att ta av sig sina kängor.) Hjälp mig!
VLADIMIR:
Sov jag, medan de andra led? Sover jag nu? Imorgon, då jag vaknar, eller tror att jag gör så, vad skall jag säga om denna dag? Att med Estragon min vän, vid denna plats, tills kvällens skymning, jag väntade på Godot? Att Pozzo kom förbi, med sin bärare, och att han talade med oss? Förmodligen. Men vilken sanning kommer det att finnas i allt detta?
(Estragon, som kämpat med sina kängor förgäves, slumrar till igen. Vladimir ser på honom.) Han kommer ej att veta något. Han kommer att berätta om de slag som han fått och jag ger honom en morot. (Paus.) Grensle över en grav och en svår födelse. Nere i hålet, dröjande, tar dödgrävaren fram förlossningstången. Vi har tid att åldras. Luften fylls utav våra skrik. (Han lyssnar.) Men vanan är en stor bedövare. (Han ser igen på Estragon.) På mig tillika någon ser, om mig tillika någon säger, Han sover, han vet ej något, låt honom sova vidare. (Paus.) Jag kan ej gå vidare! (Paus.) Vad har jag sagt?
Han går febrilt fram och tillbaka, stannar till sist längst bort till vänster, grubblar. In träder Pojken till höger. Han stannar till. Tystnad.
POJKEN:
Herrn . . . (Vladimir vänder sig om.) Herr Albert . . .
VLADIMIR:
Så iväg vi gå igen. (Paus.) Känner du inte igen mig?
POJKEN:
Nej Sir.
VLADIMIR:
Det var inte du då som kom igår.
POJKEN:
Nej Sir.
VLADIMIR:
Det här är din första gång.
POJKEN:
Ja Sir.
Tystnad.
VLADIMIR:
Du har ett meddelande från Mr. Godot.
POJKEN:
Ja Sir.
VLADIMIR:
Han kan inte komma ikväll.
POJKEN:
Nej Sir.
VLADIMIR:
Men han kommer imorgon.
POJKEN:
Ja Sir.
VLADIMIR:
Säkert.
POJKEN:
Ja Sir.
Tystnad.
VLADIMIR:
Mötte du någon?
POJKEN:
Nej Sir.
VLADIMIR:
Två andra . . . (han tvekar) . . . män?
POJKEN:
Jag såg ingen, Sir.
Tystnad.
VLADIMIR:
Vad gör han, Mr. Godot? (Tystnad.) Hör du mig?

POJKEN:
Ja Sir.
VLADIMIR:
Nå?
POJKEN:
Han gör ingenting, Sir.
Tystnad.
VLADIMIR:
Hur är det med din bror?
POJKEN:
Han är sjuk, Sir.
VLADIMIR:
Kanske det var han som kom igår.
POJKEN:
Jag vet inte, Sir.
Tystnad.
VLADIMIR:
(milt) Har han skägg, Mr. Godot?
POJKEN:
Ja Sir.
VLADIMIR:
Ljust eller . . . (han tvekar) . . . eller svart?
POJKEN:
Jag tror att det är vitt, Sir.
Tystnad.
VLADIMIR:
Kristus hav förbarmande med oss!
Tystnad.
POJKEN:
Vad ska jag säga till Mr. Godot, Sir?

VLADIMIR:
Säg honom . . . (han tvekar) . . . säg honom att du träffade mig och att . . . (han tvekar) . . . att du träffade mig. (Paus. Vladimir närmar sig, Pojken ryggar tillbaka. Vladimir stannar, Pojken stannar. Med plötslig våldsamhet.) Du är säker på att du träffade mig, du kommer väl inte imorgon och talar om för mig att du aldrig har träffat mig!
Tystnad. Vladimir gör plötsligt ett snabbt hopp framåt, Pojken undviker honom och gör sorti springande. Tystnad. Solen går ned, månen går upp. Som i Akt 1. Vladimir står orörlig och nedböjd. Estragon vaknar, tar av sig kängorna, reser sig upp med en i vardera hand och går och ställer ner dem vid scenkanten, går sedan mot Vladimir.
ESTRAGON:
Vad är det för fel med dig?
VLADIMIR:
Inget.
ESTRAGON:
Jag går nu.
VLADIMIR:
Jag med.
ESTRAGON:
Sov jag länge?
VLADIMIR:
Jag vet inte.
Tystnad.
ESTRAGON:
Vart skall vi gå?
VLADIMIR:
Inte långt.
ESTRAGON:
Åh jo, låt oss gå långt bort från den här platsen.
VLADIMIR:
Det kan vi inte.
ESTRAGON:
Varför inte det?
VLADIMIR:
Vi måste komma tillbaks hit imorgon.
ESTRAGON:
Varför då?
VLADIMIR:
För att vänta på Godot.
ESTRAGON:
Åh! (Tystnad.) Så han kom inte?
VLADIMIR:
Nej.
ESTRAGON:
Och nu är det för sent.
VLADIMIR:
Ja, nu är det natt.
ESTRAGON:
Och om vi glömde honom? (Paus.) Om vi glömde honom?
VLADIMIR:
Så skulle han bestraffa oss. (Tystnad. Han tittar på trädet.) Allting är dött utom trädet.
ESTRAGON:
(tittar på trädet) Vad är det?
VLADIMIR:
Det är trädet.
ESTRAGON:
Jo, men vilken typ?
VLADIMIR:
Jag vet inte. En tårpil.
Estragon drar med sig Vladimir mot trädet. De står orörliga framför det. Tystnad.
ESTRAGON:
Varför hänger vi oss inte?
VLADIMIR:
Med vad då?
ESTRAGON:
Har du inte en bit rep?
VLADIMIR:
Nix.
ESTRAGON:
Då kan vi inte det.
Tystnad.
VLADIMIR:
Låt oss gå.
ESTRAGON:
Vänta, vi har ju mitt skärp.
VLADIMIR:
Det är för kort.
ESTRAGON:
Du skulle kunna hålla dig fast i mina ben.
VLADIMIR:
Och vem skulle hålla sig fast i mina?
ESTRAGON:
Sant.
VLADIMIR:
Visa mig i alla fall. (Estragon släpper på den snodd som håller uppe hans byxor vilka, alltför stora för honom, faller ner runt hans vrister. De ser på snodden.) Den kanske duger i knipa. Men är den stark nog?
ESTRAGON:
Det får vi snart se. Här.
De tar båda ena änden av snodden och drar.

Den går sönder. De ramlar nästan.
VLADIMIR:
Inte ens värd en svordom.
Tystnad.
ESTRAGON:
Du säger att vi måste komma tillbaks imorgon?
VLADIMIR:
Ja.
ESTRAGON:
Då kan vi ta med en riktig repstump.
VLADIMIR:
Jo.
Tystnad.
ESTRAGON:
Didi?
VLADIMIR:
Ja.
ESTRAGON:
Jag kan inte fortsätta så här.
VLADIMIR:
Det är vad du tror.
ESTRAGON:
Om vi skilde på oss? Det kanske vore bättre för oss.
VLADIMIR:
Vi hänger oss imorgon. (Paus.) Såvida inte Godot kommer.
ESTRAGON:
Och om han kommer?
VLADIMIR:
Så räddas vi.
Vladimir tar av sig sin hatt (Luckys), kikar inuti den, känner omkring inuti den, skakar på den, knackar på kullen, sätter på sig den igen.
ESTRAGON:
Nå? Skall vi gå då?
VLADIMIR:
Dra på dig dina byxor.
ESTRAGON:
Va?
VLADIMIR:
Dra på dig dina byxor.
ESTRAGON:
Vill du att jag ska dra av mig mina byxor?
VLADIMIR:
Dra PÅ dig dina byxor.
ESTRAGON:
(inser att hans byxor är nere) Sant.
Han drar upp sina byxor.
VLADIMIR:
Nå? Skall vi gå då?
ESTRAGON:
Ja, låt oss gå.
De rör sig inte.

                                                                        Ridå.

Samuel Beckett 1952

L Patrik WJ svensk version 20-22/09/10

video: Sesame Street: Monsterpiece Theater "Waiting for Elmo" 

Mer Beckett från 2009 av undertecknad:

Beckett översättningar & kommentarer