Jag har inte levt ett fläckfritt liv, det vill jag berätta för dig. Jag har begått de där synderna det står så mycket om i bibeln och i andra böcker, som det görs så mycket teater och film om.

Har jag inte utfört det med egna händer så har jag åtminstone tänkt tankarna. Att göra något för första gången kan vara fruktansvärt. Det kan vara nästan vad som helst, men är det första gången så är det för varje gång som att om och om igen förlora sin oskuld.

Det är som att gå från att vara barn till att bli vuxen. Varje gång känner jag att nu är det för alltid, det går inte att göra ogjort. Jag tror jag kan säga det att var gång det har varit den där första gången för någonting jag gjort, så har jag också känt ånger inför det gjorda. Kanske inte så mycket för vad jag gjorde. Som för att jag förlorade min oskuld.

Samtidigt har jag litet svårt att förstå att även förment 'goda' lärospån skall vara att ses som något man skall behöva ångra, som känna skuld för. Jag menar, om jag gör någonting förment 'dåligt'.

Då kan jag förstå ångern mera. Men kanske är det just det att det inte går att göra ogjort. Man kan bara bita i varje äpple en enda gång, efter det kan man se eller åtminstone känna hur äpplet har fått som en skada. Det ser inte ut som en skada, men det går inte att göra äpplet helt igen.

Att bita i just det äpplet gör en möjligt mera klok. Varje gång jag biter i ett nytt och fräscht äpple och förlorar oskulden inför just den gärningen, inför just den erfarenheten. Så på en gång både växer jag än mera in i vuxenlivet, samtidigt som jag tar ett allt större steg bort från vem jag var förut.

Att knåda sitt samvete eller att försöka hoppa hage så där som man kanske gjorde en gång då när man ännu var liten. Det kan bara bli halvhjärtat. Jag känner i djupet av min själ, hur handgripligt det är att röna nya erfarenheter och nå mera kunskap och förståelse. Att gå från att ha varit naken till att ikläda sig sådana erfarenheter.

Även om det bara är en tanke eller känsla som faller mig in så är det som om jag vidrört något med mina händer. Att förlora oskulden får mig att gång på gång fälla en tår för att jag beträtt en väg där handlingen är en väg utan återvändo och det känns som om hjärtat gråter en smula och mina händer väts då jag håller dem för mitt ansikte.

Som för att ännu en stund något kunna blunda för och vilja hålla kvar känslan, fast det är omöjligt att hålla barnet kvar på riktigt, det sitter där i hjärtats vrå och gråter över att inte längre vara den jag var. Tårarna väter mina händer och allt är förbi, jag har bitit i äpplet och den känslan är allt som finns kvar.