En engelsman vet nog de flesta vid det här laget vad det är. Det är en smula bekant världen över att åtminstone något förr i tiden man knappt kunde stöta på en engelsman utan att personen i fråga, efter litet allmänt småprat ville slå vad med en själv.

Ofta nog skulle valet avgöras efter engelsmannens regler eftersom han kunde anta att just england är vadslagarnas Mecka. Alltså skulle vissa regler iakttas och man fick inte vitt och brett själv omtala att man ingått detta vad men samtidigt kunna uppge att man gjort just detta om denne engelsman så fordrade.

Vadet kunde gälla i stort sett vad som helst. Det skulle ingås om en viss summa pengar och utformat så att det icke rådde någon som helst tvekan om resultatet som bara skulle kunna bli ett av en visst antal möjliga.

Man skulle kunna slå vad om ifall nästa person som steg in på hotellet var en man eller en kvinna, en flicka eller en pojke. En på hotellet anställd eller ej. Vilket land denne var född i etc.

Man kunde slå vad om vilket vecka det skulle bli blåsväder räknat från två veckor fram i tiden och i så fall vilken veckodag det skulle börja blåsa samt tid på dygnet.

I England är ett vad på blodigt allvar, även om han gärna framställer saken som något roligt att se fram emot och som en smula bryter monotonin som varje dag eller stund i övrigt erbjuder i varje människas liv.

Du å andra sidan, om du gick med på att hålla vad om något, knappast skulle kunna finna poesi i uppgörelsen, ens om du så letade efter den med ljus och lykta.

Men i ett land som England där var och en är sin egen poet och som det därför följaktligen dräller av, där kan ett vad knappast ses som något annat än poesi, ljuv poesi.

Ja, för vinnaren i vilket fall, som kan tillskansa sig något han inte var i besittning av innan. Pengar, ett fint armbandsur, en helnatt med en annan mans fru eller sportbil eller vad sjutton som helst i stort sett. Vad är poesi, helt enkelt.