Jag hade besök utanför dörren de ringde på. Det var oväntat besök och mitt snabbkaffe har 'gått över tiden'. Det var några huckleklädda kvinnor som nog sökte hämta sina barnbarn på dagiset mitt emot. De såg så där sydlänskt arabiska ut men hade kanske ändå redan hunnit bo här både en och två generationer utan att meddela just mig. Jag hade just badat och hade bara tshirten på som jag brukar då kroppen skall självtorka. Så jag drog ner tröjan i skrevet och nappade åt mig en halvtorr handduk. Så öppnade jag och såg lätt oskyldigt förvånat på dem.
- Ja?
De svarade inte genast utan glodde bara på mig. Uppifrån och ned till mina bara fötter och så upp igen. Sedan efter att ha stirrat mig i fejan, åter en tittur uppifrån och ner till mina glada små fossingar och upp igen.
- Hämta barn?
Jag tittade på dem en stund medan datorn i huvudet sökte lämpliga tilltal och svar. Men jag sade inget utan pekade bara stumt med handen på dörren mittemot, varpå handduken av blotta sinnesrörelsen valde att följa tyngdlagen och föll mot golvet. Men jag hade ju som sagt påpassligt kört in tröjan mellan de hopade benen.
Sedan de kastat ett getöga på dörren och tillbaka igen precis när skrevet gjorde entré på scenen...
- Ooooh.
Ja, när de sett sig mätta på min uppvisning i äkta svenskhet, så backade de och jag stängde dörren till mitt enkla käll igen. Jag väljer att sluta historien där även om det var så att jag nästan genast ringde min ömma moder och vi pratade väl en pass kvart om det ena med det andra innan jag lät täckelset falla. Jag har berättat om denna episod för alla jag känner och några till och de flesta har det gemensamt att den passar nog så väl som en sådan där vandringshistoria.