jag har stannat i vattnet
det är kallt men kroppen
vänjer sig vid frysning

vidderna runt sjöarna
öppna rum av hänförelse

jag har stannat och väntat
på att livet skall bli
större och sannare
som rymden runt oss

med våta kläder som
tynger och isarna runt

jag hoppades så att du
skulle medföra någon
helig relik från dina
resor runt världen

att du skulle upplysa mig
och trösta den stora
svarta sorgen som bor
innanför mina ögonhålor

därför stannade jag i vattnet
och andäktigt väntade jag
på befrielsen

jag hade hoppats på
att du skulle medföra
lösenordet

men du ser bara ner
i vattnet med dina mörka
lockar fallande över pannan
inom dina egna gränser
klagar du lite över kylan

jag som trodde på dig
att din storhet var
glänsande och ren
att du skulle lyfta oss
att din återkomst var

sanningsbringande

att livet som förde oss samman
när vi ännu var så oerfarna
att vi inte såg oss själva
och inte heller varandra

att du hade vuxit, att livet
hade vuxit i dig
men du stannade kvar i dig själv

du är ditt eget centrum
vi andra slungas runt i din
oemotståndliga dragningskraft

jag är ledsen, men jag
vill gå ett steg vidare
minst ett steg vidare nu

från den plats där du
stannat kvar går jag nu

dit där kylan blandas
med varmare stråk