Med järnskodda fötter
irrar dom fram och tillbaka i
de nyupptäckta blå labyrinterna


tungt järn tynger, liksom rädsla

de hade vaknat alltför brutalt
av att ett stenblock föll i huvet
det föll och föll, nedåt bakåt liksom

och hamnade till sist under mig

så att jag tappade balansen

se bara nu, nervtrådarna, se bara
hur de klättrade ut ur armarna,
och sög sig fast med sina nässelgifter
med sugkoppar mot cementväggarna

det var en obeskrivlig upplevelse
tänk er själva, för
under tiden sjöng en tunn sopran
med vibrato på stämbanden

trollerivisor i mina långa öron
tidens alla populära kärleksvisor

så hon sjöng, det var så vackert att jag föll i gråt
hon sjöng
tills jag till slut föll till föga och gav med mig
jag lovade följa henne tills tiden var över

tills tiden var över

lovade jag att följa henne, men vart resan skulle gå
det sa hon inte , bara att jag skulle följa henne
för alltid

och jag lovade

hon talade inte om var det stora skådespelet
skulle ta plats, men jag visste
att de mest centrala rollerna

som vanligt skulle spelas av amatörer

jag valde att tiga med vad jag visste
i risk att bli vantrodd, men hör här
vad jag har att berätta

- Jag vet vem som syr kläderna

åt den Egyptiska teatern

men nej, jag kan inte säga vem hon är,
för hon är rädd nu, hon är så rädd att

då hon äter hörs silverbesticken

klirra nervöst

men visst, hon kan äta med pinnar också
eller med sked om du vill
säkert också med bara nävarna
lite kladd tål hon nog

bara du ger henne en servett

repris på repris på repris

summan av alla repriser blir
lite som att livnära sig på

sitt eget kött

liksom ett nollsummespel

de järnskodda fötterna klampar
det ekar mellan betongväggarna
dom gråter
när dom trampar sig själva på tårna