Huvudvärk. En bultande, illamåendesframkallande huvudvärk hade smugit sig på Fröken Paradoxal, bakifrån troligtvis. I varje fall visste hon inte varifrån den kom. Huvudvärken som alltid plågade henne efter att hon haft sex.

Ett ämne som Fröken Paradoxal stundtals kan diskutera utan svårigheter för att nästa inte ens kunna uttala ordet utan att bryta ut i hysteriskt skratt.
Ibland verkade det som om Fröken Paradoxal dragit ett likamed-tecken mellan sex och kärlek, men allt som oftast är sex=skam + skuld. En jobbig ekvation som stundtals gjorde Fröken Paradoxal mycket handikappad.

Pingvinen hennes visste om vad som hade hänt. Han visste om alla tidigare minnen från vuxenfester och från tidigare erfarenheter.
Det var ju trots allt så att Fröken Paradoxal tidigare blivit sexuellt utnyttjad. Egentligen inte bara sexuellt, hon hade blivit utnyttjad. Punkt.

Fröken Paradoxal hatade sig själv innerligt för att hon var så svag att hon hade låtit sig utnyttjas. Hon hatade sig själv allra mest för att hon hade trott att någon faktiskt skulle kunnat attraherats av henne, hon som var så ful och fet och äcklig.
Fröken Paradoxals vänner höll aldrig med, den ende som någonsin stått på hennes sida i den åsikten hade varit hennes mobbare, de från grundskolan. Men det var ju inget nytt. Alla blev mobbade någon gång under sitt liv, det var inget ovanligt. Snarare regel än undantag.
Alla Fröken Paradoxals tidigare älskade och även den senaste, Pingvinen, hade blivit mobbade i skolan. Om inte trakasserade så utfrusna. Hon själv hade utsatts för båda.

Det som verkligen hade satt spinn på Fröken Paradoxals dåliga självförtroende, självhat och hat mot sin kropp hade varit Mors och Mumins kommentarer om att hon var för rund, att hon var tvungen att gå över till vuxenkläder redan vid tolv års ålder. Eller var det tio? Det spelar egentligen ingen roll när, hon var för ung. Trots att Fröken Paradoxal samma år fick sin mens, hon var för ung. För ung och för fet.
Fröken Paradoxal hade dansat en gång för länge sedan, i en dansgrupp vid kulturskolan i Hemstaden, för en danslärare som hette Marie. Marie hade alltid varit klädd i svart, hade haft långt hår och mjuka skor. Fröken Paradoxal hade dansat och älskat det, men då hade hon ännu inte blivit Fröken Paradoxal.
Mumin hade sagt att nu när hon hade börjat dansa så skulle hon nog tappa i vikt. Det gjorde hon aldrig. Fröken Paradoxals barnmage stannade där den var och försvann inte förän hon var sexton, då Fröken Paradoxal hade börjat bli Fröken Paradoxal på riktigt. Hon hade då en flickvän som hon spenderade mycket tid hos. Flickvännen brydde sig inte om Fröken Paradoxal åt eller inte, för hon visste att det var inte lönt att tjata. Fröken Paradoxal blev bara arg och ledsen och skadade sig själv, så hon valde att inte ta upp det med henne.
Dessutom hade Flickvännen full förståelse för Fröken Paradoxals ovilja att äta, hon hade ju själv problem med att hålla vikten. Och även det självdestruktiva var ett drag hos henne också.

Fröken Paradoxals självskada tog fart efter uppbrottet mellan Flickvännen och Fröken Paradoxal.
Det var lugnande, dämpande och dövande. Och vad mat beträffade så var Fröken Paradoxal mycket duktig på att undvika frukost och lunch, samtidigt som hon åt mycket lite till middag trots att hon tränade karate tre gånger i veckan.
Pappa Perfekt var långt ifrån nöjd med Fröken Paradoxals energiintag. Han föreläste och upplyste och talade om för Fröken Paradoxal att leka med. Han visste det för hans kusin, Anorexia, hade allvarliga ätstörningar. Han berättade om att hon svimmat på gatan när hon var 16 år och bodde i USA tillsammans med sin mamma och pappa Doktor. Fröken Paradoxal hade aldrig träffat Anorexia, men hennes två bröder hade hon träffat; Herr Kameraman och Herr Präktig. Båda två var mycket trevliga, men de behandlade henne alltid som ett barn, något som störde Fröken Paradoxal. Hon hade mer ansvar än många andra i hennes ålder, varför tilltalade de henne som om hon vore fem år gammal?!

Pappa Perfekts oro och försök till att se till att Fröken Paradoxal åt och levde som hon skulle störde henne. Hon kände att han försökte kontrollera henne, äga henne. Det skulle han minsann inte få göra, kunde man inte spendera mer tid med sin dotter än att tala om för henne att ätstörningar är farliga så skulle han inte få styra hennes liv.
En tid av revolt, då Fröken Paradoxal flydde varje tillstymmelse till bråk, gräl eller bekymmer tog vid.
Den tiden gjorde ont, både för Fröken Paradoxal och Pappa Perfekt. Den tiden lämnade Fröken Paradoxal med blödande sår och oförmågan att kommunicera med Pappa Perfekt eller hans hustru blev ännu värre. Hon gled som nerför en rutschkana ner i självskadespiralen.
Inte så att Fröken Paradoxal var deprimerad, hon grät sig inte till sömns varje natt längre, såsom hon gjort i grundskolan. Nu gick hon i en söt liten skola som uppfyllde hennes behov av stimuli där hon hade en grupp vänner som hon älskade och levde med och för. Snarare så att Fröken Paradoxal alltid hade intensiva känslor, upp och ned snabbare än någon han blinka. Och inte fanns det måttlighet i det hela heller.
\"Tonårssyndrom\" viskade vissa bakom ryggen på henne, men det gick nog djupare än så.
Fröken Paradoxal slets mellan viljan att vara fri och självständig och att vara den Perfekta Dottern, Fröken Perfekt. Detta resulterade i att Fröken Trotsig tog steget ut, sparkade sönder väggar och skrek och bråkade och skrämde alla i sin omgivning, för att nästa sekund låta Fröken Perfekt ta över med sitt lugn, sin drivkraft, vilja och mjuka anlag för konst och fysik. Fröken Paradoxal tvingades stå i mitten, slitas i bitar mellan dessa två. Det var de två som skapade Fröken Paradoxal till att börja med, för att kompromissa och medla mellan de två.

Vid högstadiets slut tog gruppen av vänner farväl för att inte återses igen. Fröken Paradoxal grät i flera månader innan avslutningen, rädd för vad som skulle hända. Hon skulle aldrig få ha Herr PåSprång i samhällskunskap eller fysik igen, inte få beröm för teckningarna hon ritade av mrs. Meyerhoffer och inte heller få sitta i klassrummet längst bort i korridoren och titta på parkeringen medan Mrs. Ruler föreläste om vulkaner. Fröken Paradoxal var livrädd. Verkligen livrädd. Gymnasiet skulle bli läskigt. Väldigt väldigt läskigt.
Sommarlovet efter nian var rolig, men sorgsen. En sista återförening av gruppen av vänner från grundskolan, sedan aldrig mer. Sommaren gick så fort. För fort. Att Fröken Perfekt gick bort den sommaren gjorde inte saken bättre. Sorgen rev i Fröken Paradoxal. Hon hade förlorat en vän och stöttepelare. Vart skulle hon nu vända sig när hon behövde hjälp?

Gymnasiets första dag var skrämmande, men med nyfärgat hår, ett svart linne och matchande byxor mötte hon sina klasskamrater, livrädd för att hamna utanför.
Alla klasskamrater var snälla, trevliga, men det kändes fel. Fröken Paradoxal kände redan från första stund att det hade blivit fel, att hon hade hamnat fel. Att hon inte var som de. De var smarta, vackra, trevliga. Hon var bara... Paradoxal.