varje vardag gick han till sitt lilla labora-
torium...han forskade på "rädsla för att
misslyckas och känna sig dålig" men eftersom
han inte fick några försökspersoner till sina
experiment så var han nödd och tvungen
till att nöja sig med råttor...han hade 40
stycken i rummet den här morgonen och
han gjorde en djärv gissning eller ett över-
slag om att samtliga skulle ha gett upp
innan kvällen...innan han var färdig med dem...
men säker kunde han inte vara...visserligen
hade han gjort de här jobbet i 35 år och
sett åtskilligt med råttskit och dödsskrämda
råttögon stirra in i hans lugna trygga forskarögon
men han tog aldrig nåt för givet och det
var enligt honom själv det som avgjort allt
till hans fördel...han fick behålla jobbet med
god lön därtill...en gång vart femte år skrevs
det i "Psychological Journal of Learned
Helplessness" om hans resultat och de låg
konstant på en jämn nivå...man visste vid
det här laget att råttor inte mår bra när man
undanhåller dem från varandra och ger dem
el-stötar många timmar om dygnet...både natt
och dag ska det göras...men eftersom man inte
får människor att ställa upp på detta...i ett
laboratorium...har man faktiskt börjat fundera
på "live-studier" av fenomenet och han har sökt
stipendier i flera omgångar för att kunna komma
till skott på bred front men hittills fått ett vänligt
men klart "nej" från Forskningsnämnden...han
tänker dock aldrig ge upp sin kamp säger han i
lokalpressen...det har gått för långt menar han
redan för att man ska bli inspirerad av ett
slut