De sömnlösa rycker sig fram under mörkret, mellan gatlyktorna, söker sig till ljuset och står sedan stilla där. I några minuter står de där, helt stilla i den orangea cirkeln av ljus, bredvid lyktstolpen. Håller den sällskap.

De sömnlösa tittar alltid på klockan. Räknar inte bara minuter, inte endast sekunderna, men också ögats rörelse under ögonlocket på den som sover på bussen. De tappar kontrollen på köpcenter som säljer madrasser extra billigt.

De sömnlösa placerar ut rädslor i askar utan lock under täcken och virar ett snöre om dem och knyter den andra änden i de sovandes anklar. De hoppas på sällskap.

De sömnlösa har röda trådar i sina ögonvitor. Det är drömmar som söker sig ut ur kroppen, som sträcker sig efter uppmärksamhet och existens. Trådar som byter riktning när de sömnlösa flackar med blicken. Det är drömtrådarna som drar i ögonlocket, som ständigt försöker förhindra pupillens uppgift att vända tillbaka den uppochnedvända verkligheten. Trådarna trasslar ihop sig ibland och verkligheten förblir uppochner.

De sömnlösa är allergiska mot dun. Eller vissa fjädrar i kudden.

De sömnlösa talar ibland baklänges. Det låter som när någon sväljer alla ord och sätter dem i fel strupe, ord som ändå var för stora från början. De måste ta i för att orden ska landa någonstans.

De sömnlösa smakar tystnad när man kysser dem. Liksom, kalk och broccolistammar.

De sömnlösa går ofta barfota. Skorna ligger gömda i garderoben, under sängen, bakom TV:n, i blomvasen, gömda av en man eller fru eller syster eller av en själv, i syfte att omöjliggöra nattliga sömndrunkna vandringar. Men det man inte förstår är att stegen sitter i fötterna.