det bruna berget
och det svartskuggade
med den röda toppen

jag såg dem i horisonten
såg solen längs det gula bandet

om natten sjärnorna
dit ingen vågar tänka

om dagen getterna, de
visste var euforbian gav
näring, om än lite

jag visste ingenting alls
men allt ändå

ty den som lyfte sin panna mot
natthimlen anade oändligheten

här sov jag och vaknade
var mörkret allt