Min fredag var väl rätt okej om man bortser ifrån att min snart 15åriga son, låt oss kalla honom Alfons, ringde mig för att han ramlat på handleden under handbollslek med några funktionshindrade barn. Då han trodde att han skulle härda ut, så gick jag till lektionen, som började 11, men fick skicka hem eleverna lite tidigare, eftersom sonen ihärdigt skickade sms. Ja, jag har mobilen med mig på lektionen eftersom expeditionen hade stängt pga. Sjukdom och förskolan ska kunna nå en hårt arbetande mor ifall det händer barnet något. Min tonåring skickade flera sms men inte ett ord om att smärtan var outhärdlig, utan ord som skynda dig, smsa när du är här, vart är du, irritation var på topp. Min son är en sådan som har känt efter lite för mycket under det senaste skolåret, vilket innebär att jag knappt tror på hans åkommor idag. Ni känner säker igen det själva ifrån ”vargen är här” sagan.

Efter fram sopning av bilen, bar det iväg att hämta sonen, som var i Vilsta och därefter kuska upp till akuten. Det tar några minuter för mig att åka med bil till Vilsta då jag arbetar centralt i Eskilstuna, uppskattningsvis tog det tio minuter inklusive den slarviga avsopningen.
Väl framme fick han snabbt i sig en värktablett eftersom de var slut i förrådet i idrottshallen. Hur kan det vara möjligt, några värktabletter vid en skada kan ju vara lämpligt att ha. Varför sa han inte det när han ringde? Då hade jag bara meddelat eleverna att jag var tvungen att gå Det dåliga samvetet välde över mig. Jag hade i alla fall värktabletter nedstoppade i jackfickan som jag instinktivt tagit med mig ifrån arbetet. Vi pratade lite om hur han ramlat, var det gjorde ont och ungefär när det hänt. Jag ringde min man som fick ta reda på om akuten ens var öppen så här vid lunch tid efter all omorganisation av sjukvården så kan man ju inte så noga veta.. Han återkopplade snabbt att det var till akuten vi skulle. Han var truligt nog hemma i en ihållande och svår förkylning. På akuten spenderade vi 5 1/2 timma av vår dyrbara fredagstid, med några utflykter på sjukhuset som vi beordrades och bad om.

För att börja från början så uppstod ett vanligt förekommande problem nämligen den att hitta en tom parkeringsruta. Vi åkte till huvudentrén den tog inte mitt betalkort så det var kört. Då åkte vi till akutintaget, där var det smockfullt, så jag bestämde mig för att lämna tonåringen och åka hem så att min man kunde lämna av mig vid akuten. Han var hemma och var genom förkyld som tur var. Vill bara poängtera att vi bor nära sjukhuset så det var ingen större tidskillnad mot att snurra runt i cirklar för att få en parkering där mitt kort mottogs och att åka hem och bli dit skjutsad igen.

När jag kom tillbaka efter cirka 8 minuter satt sonen där på en stol i det fulla väntrummet och hängde med huvudet, det smärtade otroligt i armen sa han. Jag försökte trösta på mitt lilla tafatta vis, värktabletten hjälper strax raring, vänta lite ska du se. Han orkade inte fräsa, sin standard kommentar ”men mamma, sluta larva dig” utan sög i sig det jag sagt, varje ord sjönk in men ibland har jag upplevt att det gör ondare bara för att en mamma är i rummet, så var det inte nu, han hade väldigt ont.

Han hade fått nr 479 i och det var 471 det borde gå fort sa jag för att ge sonen en gnutta tröst. Jag smekte honom ömt över ryggen men insåg att det bara gjorde saken värre än den var då tårarna började rulla nedför hans tonårsfinniga kinder. Stackarn, sitta här och gråta inför okända människor, tänkte jag. Insikten om att det här skulle ta tid, lång tid kom snabbt. Det tog, 1 timma och 30 minuter att ens få komma in och skriva in sig. Då hade vi träsmak i nästan hela kroppen.

Efter en halvtimma blev en soffa ledig, så snabbt beslutade vi oss för att prova den. Stolarna var outhärdliga, hårda och karga så där sterila som sig bör i en sjukhusmiljö. Något positivt var att småbarnen hade ett väntrum för sig själva där de och deras orosfyllda föräldrar kunde vanka av och an medan barnen lekte sorglöst på golvet. Vi småpratade och hjälptes åt att lösa Sudoku, både Metro och en lokaltidning hann avverkas och ytterligare en halvtimma förflöt. Plötsligt ropades sonens namn upp och vi fick möta en sjuksyster. Hon pratade med oss mest med sonen som sig bör och lindade fast en skena.

- Snälla du, inflikade jag, vi har inte ätit lunch och eftersom skadan inte är direkt sammankopplad med magen undrar vi om det går bra att gå till caféet för att äta något?

- Jag förstår, det går för sig men var noga med att säga till då ni är tillbaka. Det troliga är att det antingen är en fraktur, spricka eller en svår stukning. Ställer till en hel del bekymmer att smörgåsautomaten är trasig svarade sjuksystern som var lugn och tålmodig.

Vi lommade iväg i sjukhusets korridorer mot utfodringsanhalten. Det var inga svårigheter att finna rätt väg då jag som ung arbetat som städerska på lasarettet. Sonen konstaterade glatt att det fanns skyltning både på tak, väggar och över dörrhål. Jag var inte fullt lika munter då magen skrek efter mat. Vi småpratade om ditten och datten.

Caféet var inte fullsatt, vilken tur, sa vi till varandra det berodde säkert på att lunchtiden var förbi. Vi kikade lite på vad som kunde tänkas hamna i magen. Kassapersonalen gick iväg och vi väntade medan två andra ur caféets personalstyrka stod och pratade med varandra. Tonåringen muttrade lite.

- Ursäkta, men serverar ni fortfarande lunch? Undrade jag lite utsvultet.
De tilltalade expediterna eller vilken arbetstitel de nu må ha nickade jakande till svar.
- Har ni ingen bricka? nåja du får betala först och backa sedan, sa expediten lite surt och tittade efter kassapersonen som plockade med andra arbetssysslor. Antagligen hade de specifika uppgifter som var och en skulle sköta och vår expedit skulle inte serva lunchhungriga utan bara fika sugna.

Vi beställde var sin lasagne, eftersom de kan vara lätta att dela och dessutom uppskattar vi oftast lasagne. Lunchen i sig blev en katastrof, eftersom vi bägge uppskattar god vällagad mat så är vi väl lite mer kräsna än andra. Det ingick inget att dricka till så vi köpte en burkläsk vilket var billigare än mjölken visserligen handlade det om någon enkrona men sonen är snål och rädd om mina pengar för han önskar sig en moped om några månader. Sonens kommentar var: Fan, vad sjukt, att nyttigt ska vara dyrare än skräp. Inriktningen som han läser i skolan har gjort honom väl medveten om vad som är bra och mindre bra för kroppens välbefinnande. Är kanske synd att personalen inte hörde honom.

När vi fick vår mat, vilket visserligen bara tog någon minut var den var den bränd upptill, frusen och kall i mitten och allt för salt. Borden var skitiga, så även golv och stolar. För att skriva något positivt om den miserabla lunchen så var faktiskt lasagnen lätt att dela.
-Skit, vräkte sonen ur sig, var vid jag instämde, men åt, för vid det här laget var vi vrålhungriga. Efter den mindre lyckade lunchen gick vi åter till akuten för att vänta, och åter vänta. Alfons anmälde sig plikttroget att han var tillbaka på Akutmottagningen och vi placerade oss åter i en ledig soffa.

Plötsligt kom en halvruffig man stödjandes på en krycka in i väntrummet. Han frågade med skrovlig och bullrig stämma om någon hade tändare eftersom han var okristligt röksugen. Sonen fnissade lite och funderar fortfarande på hur kristen känner när den är röksugen. Mannen gick omkring där, orakad och frågade alla i väntrummet om de hade eld, tändstickor skulle också fungera bra. Han konstaterade efter två varv i det lilla väntrummet att det var då rakt märkligt att ingen jävel rökte, och han rökte nog fan inte heller utan var bara okristligt röksugen eftersom han var så orolig för sin hälsa. Alfons kunde knappt bärga sig, han brast ut i ett brett leende. Därefter återfann sig lugnet i väntrummet och det var nästan som om väntan studsade mellan väggarna som en flipperkula. Vi satt där och klurade på om vi skulle äta middag på sjukhuset också så var det tvunget att ske innan 18 för då stängde caféet. Alfons ville då rakt inte äta där igen utan drömde om hamburgare, pizza eller något annat riktigt onyttigt. Han var fortfarande inte helt mätt. Efter en stund kom en syster tog oss avsides och skickade oss till röntgen.

Återigen strök vi omkring i sjukhusets korridorer och den vanliga vägen gick då rakt inte att gå då det var en ombyggnation i vägen. Alfons anmälde sig i receptionen och fick återigen sitta ned och vänta. Men här tog det inte så lång tid kanske 20 minuter. In och röntga vänstra nedre delen av armen och sedan raskt tillbaka till Akuten igen. Nu var Alfons lite grinig, han hade åter fått sjukt ont i armen.

Nu väntade vi ju, bara på ett läkarutlåtande, en slags tolkning av röntgenbilden.

Det tog tid. Vi fick vänta men, hastigt och lustigt ropades Alfons namn upp igen och tjoff så fick vi gå in i ett gipsrum, där satt vi i tio minuter och sonen våndades och drog en vits om att de flesta som bryter armen är högerhänta eftersom det var mest gipskladd på golvet på den högra sidan. Då kom en annan ur personalstyrkan och tänkte ställa in en säng som innehöll en kvinna som såg likblek ut så vi fick gå utan med oförrättat ärende och personalen placerade oss i ett annat rum, ortopedrum 30, där väntade vi i 25 minuter då en tredje person ur personalen tittade in, stängde och gick, återkom och frågade:
- Är inte du Alfons? Har inte du gått hem, så står det i datorn.
-Nej, svarade sonen, vi fick sitta i gipsrummet men fick gå hit och jag har inte fått träffa någon läkare ännu.
- åh, vänta jag ska hämta honom.
- fan, väste sonen otåligt, jag kunde vara hemma nu.

Alfons muttrade något i stil med, hur kan man fråga om någon gått hem när de uppenbarligen är kvar i byggnaden, fan jag fattar inte mamma. Jag har sjukt ont i armen och vill hem och sova. Sonen tystnade tvärt när dörren drogs upp

Läkaren kom och tittade på Alfons handled, berättade att det inte fanns någon fraktur men att det inte gick att utesluta små sprickor genom röntgen. Ortopedläkaren frågade hur ont Alfons hade och han svarade att han hade ganska ont. Läkaren vred och vände på armen och tonårsgrabben höll god min även om han hade väldigt ont. Läkaren förklarade att det kanske var bättre att bara linda handleden då kan man tidigare frigöra sig från omaket med gipset som ska sitta i 4 – 6 veckor. Alfons bestämde att han provar och var välkomna tillbaka om smärtan skulle bli outhärdlig och då skulle det tas nya bilder och gipsas.