En gång virkade jag spetsar
att pryda damers vita halsar
svanar simmade i dammarna

mina virknålar har återvänt
till sin goda sömn mellan åren
mina fingrar har bokstäver
orden mina följsamma trogna

deras orosdagar

jag stammar nu, när jag talar
mina sånger går i staccato
tonarterna skriker mej hes
över altarets vädjande moll

livet springer före mej

jag letar mig blind efter stillhet
och darrar ändå av rastlöshet

spetsarna har torkat till hårdhet
som önskningar i förpuppning

livet går inte baklänges

vad man bör lära sig är
att finna sig i

den vaggande passgången