Hon krånglar sig ut ur fångenskapen
med våld och lämpor större än

grävmaskiner

samlar vreden i korgar att skrika sej
hes över tamfåglars vaga kuttrande

hon som ärvde en skör servis av
Meissen - porslin har krossat livet
stapplande över skärvorna går hon
med blodiga fötter, krampaktigt
kramande sin barndoms nallebjörn

inget finns kvar och hon når inte

fram

de vackra dockorna blundar stilla