En barriär av
tusentals dödsskallar
ligger nära

havets avvikande tallar

Stora högar med skräp
har sopats ihop från en annan storm

Nu har dom åter blåst iväg
och
där ligger glass och godispapper
och
leksaker som bilar, dockor och nallar

Dödsskallarna ligger blixtstilla
på ett par sandiga gräskullar
Ögonens tomma rum stirrar
blint rakt ut mot det spända havet

Ändå äger luften ett lugn
lugnet före storm

Havsbotten darrar och skakar
Tallarna börjar dansa och svänger
Sanddynor ger sig till vika

Dödsskallarna rullar
Moder Jord under ytan hulkar och spyr
Havet kastar upp sin galla
Fostervattnet går, strömmar
genom dödsskallarna som ska bli fler,
därför Tsunamin vill ha fler, kräver mer
och
sträcker sina lååånga armar upp mot land...

Allt är ur form
och dödsskallarna är ur sina gängor
Benen i kraniet knakar
En av dödsskallarna känner sig yr

Havsmardrömmen drar sig till känna
och
väl framme kramar både vattnet
och
dödsskallarna om ett flertal huslängor

Där möter dödsskallarna upp sitt släkte,
skrattar högt sina dödsskalleskratt

Levande människor, stora som små
låg och sov när Tsunamin alla väckte
Dödsskallarna knackade dörr... därför att
Gud gav och Gud tog...
Vem tände vem släckte...många dog

Vilken mening tiden än tänkte
och
speglade en gång, längre tillbaka till förr
kom många dödsskallar att
ligga under huvudet som kudde
vid sömnens tid
för att kunna se vad komma ska

men nu rullar dödsskallarna "hem"
efter stormens kalabalik
Dödsskallarna är fler nu
och
ligger fyllda av minnen
mellan alla tallarna

Man kan ännu
fortfarande höra
hemska höga ord i vinden
många människoskrik
rop på hjälp när Tsunamin kom
och
öppnade dödsgrinden

Tsunamins dödsskalle-skörd
kan ändå trots allt vad som hänt
kanske efter allt hopplöst
hunnit få någon form av meningsfull innebörd...