I det evigt tomma huset

där människoöden mättes
med alnar och skäppor

där bråten i garderoberna var
övertäckt med gamla lappade
presenningar, lyfte vi lite på dem
och blundade snabbt för
det oberörbara, ingen fick tala

om avgrunden

den sommaren, då vi bodde
i huset där ingenting fick rubbas
där soffan alltid skulle stå
snett ut från väggen, duken
på det lilla bordet, porträtten


för risken, så var det, rädslan
att väcka förfädernas vrede
de som avbildades där, de som
bodde där, i garderoberna
som lögnens skyddsänglar

i trädgården tordes
inga goda feer landa
de varnade oupphörligt
likt skrämda fåglar

och vi, vi firade upp varandra
ur varggropar, hårt blundande
lekte vi räddning

gick vi runt kanten med
förbundna ögon,så nära
att gruset rasade
sa vi oss att ingenting kunde

skrämma oss, att vi inte var rädda

En liten stund till skall linan hålla
viskade rösterna, ni är vigda åt detta

brista brast brustit, stavade vi

i museet över de dolda
underströmmarna