Inom kort kommer den som skriver dessa ord att ligga i sin säng med täcket över  sig. Hon kommer ligga med armarna i kors, på sidan. Rummet kommer vara mörkt och det kommer höras en annan människas tysta andetag från alldeles bredvid.

I mörkret kommer hon uttala den gamla judiska bönen, som inte är en bön utan något man kan kalla för credo. Det är något särskilt med  att säga böner eller liknande texter på heliga språk.  De heliga språken kittlar och vibrerar när man uttalar dem.

Det är många runt henne som blivit sjuka och dött den senaste tiden. Hon känner att åren trycker mot hennes livsåder. Hon tänker att hon behöver förhålla sig till det obeständiga på ett levande sätt.  Hon känner sig rädd. Så har det varit en tid, att det har krypit in en ängslan och oro in  i hennes system. 

Så hon kommer ligga där , säga orden, känna hjärtats slag, andas genom hjärtat. Hon kommer tänka på att komma ihåg tacksamhet. Ganska snart därefter kommer hon somna.