När jag vände det störtande
rymdskeppet med mina tankekrafter



förlorade jag något, lämnade det ett
tomrum efter sig

(tittade efter det sen, då det flög sin väg)

blev ett hål i luften, en tom-luft-tunnel
som sög med sig resterna av mitt

allvarsamma medvetande

kvar blev o-rädslan, o-tankarna
och o-förståndet

jag vände mig om, tittade mig över axeln

såg att jag balanserade på en
knivsegg utan att blinka

utan förvåning klättrade jag ner för stegen

eller upp för stegen beroende på synvinkeln