Kanske var vi utan skuld
då allt som vi längtar åter

så dröm mig hel, ge mig ramar
ring mig på en bakelit-telefon
från 50-talet, allt var bättre då

le mot mig i ondulerat hår

från ett svartvitt foto

i folkhemmets vardande

kanske var vi utan skuld
då skuld var något annat
när ingen visste vad ett
övergivet barn var

då pappor alltid hade rätt
och inget tvivel fanns om
var lojaliteten låg

då vi ringde varandra, talade vi högt
i den svarta bakelit-telefonen så att
det säkert skulle höras

ända till Göteborg