Till R.



Det var en ljus morgon, solens strålar spred sig i rummet och nådde så småningom fram till hans ögon. I samma ögonblick som de nådde fram öppnades ögonen, som de alltid hade gjort. Han satte sig upp på sängkanten och betraktade väggen på andra sidan rummet. Rummet låg fortfarande i ett halvt dunkel, men ljuset tog över mer och mer, det skulle inte dröja länge förrän hela väggen var synlig. Hur långt kunde det vara till väggen? Inte mer än några få meter, han borde kunna nå den om han kastade sig kraftigt framåt. Men det fanns väl ingen anledning för honom att göra det, han kunde ju ändå aldrig ta sig igenom väggen. Inte för att han trodde att det fanns något som var så märkvärdigt på andra sidan den, men han kunde ju inte veta säkert.

Efter att ha stirrat in i väggen ett par minuter så gav han upp. Han hade dock ingen aning om vad han hade väntat sig från den, att den skulle stirra tillbaka var ju helt absurt. Han kastade en blick på klockan som stod på sänggaveln. Hon var redan halv sju, han var tvungen att skynda sig. Efter att morgonrutinerna var avklarade så stod han framför spegeln och kontrollerade sitt utseende. Han måste ju vara presentabel. Plötsligt slog det honom att den där personen på andra sidan spegeln med all säkerhet lever ett lättare liv. Det var inte hans roll att ta alla besluten, han var enbart tvungen att uppenbara sig på begäran. Om han hade fått leva det livet bara en dag, hur lycklig skulle han då inte vara?

Att leva ett ensamt liv hade han inget problem med, det skulle säkerligen ha passat honom att enbart existera där bakom spegeln. Ju mer han tänkte på det ju mer började han längta till det. Tänk att få vara den som stirrar tillbaka, den som vet allt, den som skrattar sin motståndare i ansiktet utan att denne ens vet om att man existerar. Det skall denne aldrig få veta heller, då förblir ens makt fullständig. Men detta var bara önsketänkande, egentligen var det ju han som var styrd, han som var fastkedjad vid det öde som lovats honom. Han bestämde sig för att det var dags att ta itu med detta. En sista bedjande blick genom spegeln, sedan smällde dörren igen efter honom.

Han hade en lång väg att gå längs de grå trottoarerna. Solen sken redan starkt över staden, men dess sneda ljus fick enorma skuggor att kasta sig över människorna som gick längs med gatorna. Han gick snabbt och med böjt huvud, det enda han såg var dammkornen på trottoaren och skuggorna som med jämna mellanrum så majestätiskt sänkte sig över honom. Han brydde sig inte speciellt mycket om dem, solen var ändå för stark. Det slog honom aldrig att det var solen som orsakade dessa skuggor, eller snarare dess svaga position på himlen. Om han begrundat detta så hade han kanske bedömt situationen annorlunda, men han gick vidare. Han hade bråttom.

Medan han gick längs med trottoaren funderade han på vad som skulle ske, vad han lovats. Fanns det någon sanning i vad de hade berättat för honom? Spelade det ens någon roll? Hade han något val? Man har alltid ett val, tänkte han och stannade. En person som gått bakom honom djupt nersjunken i egna tankar gick nu rakt in i honom, såg sig irriterat upp och fortsatte sedan att gå, tyst mumlande för sig själv. Först nu höjde mannen huvudet bara för att se hur främlingen skyndade sig iväg till sin egen värld, dit kunde ingen följa honom, snart var allt glömt.

När han kom fram till torget stod hon redan och väntade på honom. Han såg upp från den grå trottoaren och betraktade henne medan han gick längs vägen, rakt mot henne. Den stigande solen lade sig beskyddande bakom henne och gav hennes hår en gyllene glans. Hon var klädd i en lång röd klänning som fladdrade lätt i vinden. I hennes blå ögon återspeglades evigheten, svaret som mannen så ivrigt sökte. I hennes blå ögon började han nu se hur dimman lättade, hur väggen upplöstes i tomheten den skapats ur. I hennes blå ögon såg han hur skuggorna vek undan för att ge plats åt skönheten, som för evigt skulle segra.

Mannen kunde inte stanna nu, inte heller kunde han vända om eller ens se bort. Hon var vacker, detta kunde knappast diskuteras. Ju närmre mannen kom ju mer fokuserade han på henne, bara på henne. Skuggorna tycktes blekna bort, väggen skulle snart falla, spegeln skulle krossas mot golvet. Till och med solen tycktes tappa sin styrka, dess enda synbara funktion var nu att återspegla sitt ljus i hennes gyllene hår där hon stod och såg på honom när han gick den sista sträckan längs med den grå trottoaren.

Mannen hann aldrig se stormen komma. Han såg inte det ensamma molnet som så flyktigt blockerade solen som lös upp hans väg. Han reagerade inte när den knappt märkbara vinden sakta började tillta. Därför kom det hela som en chock för honom, trots att han visste hur snabbt vädret förändras i det här området. När mannen upptäckte att kvinnan han skulle möta var försvunnen blev han konfunderad. Hon hade såklart varit mer klarsynt än honom och sökt skydd redan i början av stormen. Men detta var inte vad som konfunderade honom.

Han kunde bara inte förstå hur han, som väl hade haft sin fulla fokusering på kvinnan, hade kunnat undgå att hon försvunnit. Han mindes det hela så tydligt, hur hon stod där med det gyllene håret och de lysande ögonen. Kanske mindes han det alltför tydligt. Det var klart att det var en dröm, det kunde knappast finnas någon annan förklaring. Inte för att det förändrade något. Han stod fortfarande kvar på trottoaren när de enorma skuggorna för sista gången sänkte sig över honom.