Till R.


Vad är en dag utan solsken? Den tanken slog mig idag, en grå himmel var allt jag hade att begrunda när jag behövde tänka. Är det kanske sant att de flesta dagar vi lever bryr vi oss inte om, eller är det bara så att de smälter ihop med den generella upplevelsen vi kallar livet? Jag vet inte ens varför jag begrundar den grå himlen, borde det finnas något för mig att relatera till i den? Troligtvis inte. Likt de flesta andra gillar jag den inte, men hata den är jag helt enkelt för svag för. Fredlig samexistens kanske är rätt begrepp, om än en aning malplacerat.

Dock skulle jag vilja hävda att en dag utan fysiskt solsken inte är någon speciell sorgedag. Solen har inte gjort mig mycket ont, i alla fall inte på sistone, och jag saknar i viss mån dess närvaro. Men när känslan av själslig värme sprider sig och träffar mitt kalla ansikte är det som att solen upphör att existera, eller i alla fall tilldelas sekundära, halvt meningslösa uppgifter.

I det ändlösa havet av värme är solen bara en droppe, jag längtar så efter källan till resten av havet. För säg mig, skulle en droppe vatten kunna tillfredställa dig, om vädret är vackert och en simtur i havet klart är att föredra? Självklart inte, så varför skulle fallet vara så för mig? Förresten vet du ju mycket väl att människan inte överlever på enbart en droppe vatten.