Vinden piskade honom i ansiktet där han satt på klippan. Nedanför honom vräkte sig de mörka vågorna mot stenarna som om de utkämpade en outtröttlig strid. Trots att kylan började göra sig allt mer påtaglig satt han kvar och betraktade striden med lugn, rentav med likgiltighet. Han såg upp mot den klart lysande månen som ju bara syns för att den reflekterar solens ljus. Han tänkte att det var självklart att solen än en gång skulle stiga över horisonten för att sprida värme och ljus över världen. Den övertygelsen är väl det enda som hindrar en från att slänga sig i havet, tänkte han sedan och återgick till att betrakta vågornas kamp mot klipporna. Dånet från havet var så kraftigt att han inte hade hört skriket ens på fem meters avstånd.

Rummet han satt i var ett alldeles typiskt förhörsrum. Det var litet och helt rensat på onödiga utsmyckningar. De vita väggarna som säkerligen var ämnade att lätta upp stämningen i rummet bidrog snarare till det klaustrofobiska intrycket. Han lyssnade inte alltför noggrant på vad polisen som satt framför honom sade. Allt skulle säkert ordna sig, tänkte han. Han var ju vid sina sinnens fulla bruk och visste att han var oskyldig. Så länge som han höll sig till sanningen så kunde inget ont hända honom. Han var ju oskyldig.

När han kom ut från polisstationen så var det redan mörkt. Den isande vinden mötte honom i porten och följde honom hela vägen hem. Men bortsett från denna oönskade färdkamrat var det inte många ute på gatorna, enbart en enstaka bil for förbi, dock för snabbt för att man skulle kunna uppfatta förarens eller passagerarnas ansikten. När han kom hem var lägenheten lika mörk som natten utanför. Klockan var mer än mannen hade trott, så han tände alla lampor i hela lägenheten och lade sig i sängen för att sova.

Hans försvarsadvokat var en liten man till växten men med en otrolig förmåga att formulera sig. Något hade tydligen gått snett vid förhöret, för nu var han huvudmisstänkt för mordet. Men ändå betraktade han lugnt den lille mannen medan denne i detalj beskrev hur de skulle planera hans försvar. Advokaten verkade stressad och osäker trots att fallet inte var särskilt svårt jämfört med hans tidigare bedrifter. Egentligen fanns det ju inget att oroa sig över. Han var ju oskyldig.

Ordet rättegång är vilseledande. Detta ter sig uppenbart eftersom absolut rättvisa inte existerar. Det enda som existerar är en kamp mellan viljor. En rättegång är en kamp mellan två advokater, som ska avgöra en främmande människas öde. Denna människa förefaller lika meningslös som ett dött objekt under rättegången.

När domen sedan faller är det som att dra ett slumpmässigt kort ur en kortlek. Denna kortlek har ingen som helst koppling till de unika omständigheter som varje fall har. På den här mannens kort stod det med klara bokstäver:
”Skyldig, dömd till livstids fängelse”

Mannen slutade nu betrakta sin omgivning med lugn. Domen hade fallit och lämnade honom utan möjlighet att förklara hur fel alla hade. Han hade ju inte mördat någon. Han var oskyldig, lika oskyldig som någon annan i rummet. De lyssnade inte på honom. Han hade fått sin chans att försvara sig, domaren hade bedömt det objektivt och sakligt. Det fanns inget mer att göra. Domen hade fallit.

Det var en vacker dag, många kallade den för den för årets första vårdag. Överallt såg man människor som sken upp när de gick ut från sina hem på väg till jobbet när de möttes av solens värme och ljus. Utanför staden anlände en polisbil till ett fängelse. Grinden öppnades långsamt och bilen körde in på gården. Mannen som steg ut såg knappast kriminell ut. Faktum är att han såg så kraftlös ut att man nästan började undra om han var mentalt eller fysisk sjuk. Det var han inte. Men han kände sig annorlunda. Innan han fördes in i byggnaden hann han kasta en blick uppåt mot den skinande solen. Du finns inte, tänkte han innan dörrarna slogs igen bakom honom.

Fängelset i sig var inte något särskilt hårt straff. Men det som mannen ansåg vara mest kännbart var att varje dag träffa människor som enbart pratade om när de skulle bli fria och vad de skulle göra då. Människor som hade en framtid, ett mål. Människor som han själv, som saknade framtid, talade nämligen inte.

En dag påbörjades en förändring. Det tog ett tag innan mannen uppfattade vad som skedde eftersom han numera var rätt så frånvarande på dagarna. I början trodde han att det måste varit en illusion men det verkade som om alla färger han såg blandade sig med varandra och blev oskarpa, som om de hade förlorat sin mening. Vid dagens slut var allt en enda färgglad röra och det var en obetalbar befrielse att få sluta ögonen. Dock gjorde mannen misstaget att han öppnade dem igen dagen efter.

Nu var allt grått. Han blev inte förvånad över detta, vad annat hade han kunnat vänta sig? Men han blev inte mindre deprimerad av att katastrofen var väntad. Kunde han ha gjort något för att förhindra detta? Var inte han bara offret i en kamp som han inte var menad att delta i? Om han mot allt förnuft skulle deltagit i denna kamp, vad hade han då att kämpa med? Nej det fanns aldrig någon annan väg att ta. Visst skulle solen stiga över horisonten även nästa dag, det kunde han lita på. Men detta spelade ingen roll längre, nu när dess värme och ljus tycktes honom lika meningslös som vågornas kamp mot klipporna eller advokaternas kamp om hans eget öde.

Det var nu han bestämde sig för att inte göra om sitt förra misstag. Han lade sig ner i sin grå säng, drog sitt grå täcke över sig och slöt ögonen. Med lugn betraktade han hur det grå ljuset som silade in genom fönstret blev svagare. Med lugn betraktade han hur mörkret segrade.