Till F.


Allt började i en grotta. Jag vet inte hur jag hamnade där men jag kommer ihåg att jag vid den tidpunkten inte ägnade det en tanke. Ännu visste jag inte vad jag sökte efter men att jag sökte något blev för mig snabbt en självklarhet. Runt mig stod förhistoriska krigare med träspjut i händerna. De rörde sig inte. De tycktes helt oberörda av alla människor som befann sig i grottan, som om deras uppdrag, deras värld var skild från dem. Jag tänkte att det inte var någon idé att gå fram till en av krigarna eftersom jag ändå aldrig kunde uppnå deras medvetandenivå och kunna kommunicera med dem. Jag fortsatte att söka. Det slog mig aldrig att bortsett från krigarna var alla klädda i vitt. Jag kommer inte ihåg hur jag själv var klädd den natten men inte var det vitt i alla fall. Det var en hetsig stämning i grottan, man visste inte om det var på väg att bryta ut ett gräl, en vild fest eller en uråldrig ritual. Alla var på väg någonstans men trots att de hade samma kläder och verkade ytterst bestämda var de inte på väg åt samma håll.

Då såg jag henne. Hon var vacker, inte äldre än mig själv. Hon stod där helt ensam, som desillusionerad. Efteråt är det inte så svårt att förstå, hon var ju likt mig inte klädd i vitt. Jag sprang fram mot henne och omfamnade henne. Hon såg glad ut.

- Vem är du? Orden utstrålade ingen som helst misstänksamhet.
- Jag älskar dig, svarade jag. Vad fanns det annars att säga?
- Jag hör dig inte, svarade hon. Vi går ut och pratar.

Ut? Visste hon vägen ut och ändå var hon kvar här? Jag följde dock lydigt efter henne till en öppning i grottan där vi klev ut i solskenet. Det var mitt på dagen och inte ett moln syntes på himlen. Vi började gå längs en liten stig som jag aldrig gått förut. Hon verkade glad över att jag funnit henne. Hon berättade att hon bodde i en liten by utanför Marseille. Jag berättade vad jag visste, att jag kommit till den där grottan för att söka. Att det inte tagit lång tid innan jag glömde hur jag kom dit och bestämde mig för att stanna där med krigarna. I grottan finns ju ändå ingen känsla för dag och natt, så jag lärde mig av dem hur man slutar sova. Inte genom kommunikation dock, de stod ju över mig. Men det visste hon redan.

Vi kom fram till en korsning, men det var inte en annan likadan stig som vi korsade. Det var en asfalterad bilväg som kändes kall och främmande i solskenet. Inte var det en vanlig korsning heller, för vår väg tog slut här.

- Ska vi vända om? sa jag och såg på henne. Hon var verkligen vacker.
- Nej, jag måste gå nu.
- Varför? Ordet klingade ensamt ut i tomheten.
- Ser du det inte själv? Stigen är slut. Hon gjorde en gest mot asfaltvägen.
- Berätta bara en sak innan du går. Orden var inte mina, orden var meningslösa. Hur kom du hit? Hur hittade du mig?
- Det beror på. Jag tror nästan att hon log när hon sa det. Var är jag?

Smärtan högg tag i mig likt en dolk i ryggen. Det var inte verkligt, inget av det hade varit verkligt. Svaret fanns ju där, jag hade det i min hand. Utan att jag hade märkt det hade det blivit sen kväll. Solen hade redan gått ner, mörkret omgav mig medan jag gick tillbaka längs med stigen. Det fanns inte mycket annat för mig att göra än att gå tillbaka in i grottan och sätta mig i ett hörn där jag kunde betrakta människorna där de gick i sina vita dräkter. Hur kunde de inte se att allt var en lögn? Hur kunde de inte vakna?