Det fanns de som hävdade

                att den kommit österifrån

som ett mongoliskt rövarband

                             iklädda kommunistiska insignier.

Andra tog livet av sig

          för att bevisa att det

var en västerländsk konspiration.

Mongolidskuggan ―

          hur kan man överhuvudtaget nämna den

utan att bli banal?

Man öppnar dörren

             och den kallar sig solsken

eller stjärnor med strödda

                             anekdoter.

Alltid i försåt

           med en inverterad vattenskalle

att älska i lönndom.

Det hjälper inte att man fräser:

            ”Mina misstag är inte som era ― oursäktliga.

Jag koketterar nämligen inte

                        vare sig med frakturer eller traktat."

Sedan kom de förbannade

          räkneexemplen med påfåglar;

det var innan dessa ― oväntat nog ―

                          kom att betraktas som en

förnybar energikälla.

Värtaverket sprakade besinningslöst

         som ett erotiskt och färgglatt piggsvin;

medan poeterna som vanligt höll käften

                         och knullade varandras skuggor.

Det pågick tävlingar

           i transibiriska järnvägen

och en ny slags tideräkning.

Socker blev till snö

            och snö blev

till lerhyddor.

Någon avlossade en spottloska

          mot någon som satt under bordet

och hulkade (som vore han Svalbard).

Gödels oavgörbarhetsteorem

           blev växelmynt

och harnesk för dem som tappat alla trådar

                                och bara ville prata lite verserat

om Ekelöf och kvantfysik.

Jag vet inte om mongolidskuggan

            någonsin kommer att försvinna

det har blivit så tyst här ―

                          här under orden.