Man kan se en man som ser ut precis som vilken karlslok som helst stå klädd för jakt.
Frågan är bara om det är han själv som är jägaren eller bytet.
Drevet går och kamerablixtarna lyser upp en mer än bara tänkt himmel.
Litet påminner scenen om kunglig toalett eller kejsarens nya kläder eller kanske ett vitt clintigt hus någonstans där borta i vilda västen.
Är det inte en Karl som står där borta?
Nej, men där borta.
Är han verkligen så borta eller är det bara scenen som bedrar?
Fingal Olsson är ju död, så det kan inte vara han, även om också han är borta.
Oavsett publiken består av rojalister eller ej så vill man ju vara stolt över ’sitt’ land och även över dem som sägs eller säger sig representera det hele.
Ibland kan det vara svårt att hänga med i svängarna, särskilt om man inte har för vana att läsa skvallerpressen, hänga på kändiskrogarna eller ha ’vänner’ som bekänner sig till drev eller paparazzi.
Som svensk kan man vara egendomligt ointresserad av hela det där följet.
Man är ju inte journalist heller, men en sådan kan man ju tänkas känna.
För finns det något det dräller av, utöver poliser och väktare, så är det just journalister.
Sedan finns det säkert goda kålsupare även i den kåren.
De är nog som folk är mest, kantänka, de sägs ju vara människor de med.
Men om man nu är en offentlig person, som exempelvis kungen.
Då borde man väl ha både tid, medel och folk att sopa saker under mattan.
Man fråga sig vad som upprör en tänkt rättmätig ilska hos folk.
Mannen gör ju bara vad män förväntas göra och då han gör det så blir folk arga och skrattar åt honom.
Ilskan och löjet handlar förstås om just det, att han skulle ha blitt tagen på sängen med byxorna halvvägs nere.
Skall man nödvändigtvis göra skandal kan man väl ändå se till att göra det litet snyggt?
I övrigt är landets och världens dubbelmoral intakt.
Vad man gjort och hur det hela tagit sig ut är i sig ointressant.
Svensson gör det ju ’hela tiden’, kvinna som man.
Det vore ju svårt om det bara var män som... som jag har hört det måste man vara minst två...
Nå, där står han alltså framför kamerorna, fullt påklädd men ser ändå ut som om han blitt tagen med byxorna nere.
Blixtarna far fram över scenen.
Sedan pratar han som vore han en skolpojke med en väl repeterad läxa som ändå varken säger något särskilt eller ens verkar särskild trovärdig.
Reaktionen blir förstås den väntade.
Oavsett han har någon byk att tala om eller inte, klarar han dåligt att angöra en brygga.
- Det är jag som är kung!
- Ja, du har ju dambyxor.