J ag hade en gång en ko. Den skulle jag gå till marknaden med sade min man. Jag sade först till honom att jag visst hade en del bestyr hemmavid, men tror ni han lyssnade på det?

A tt det var lång väg till marknaden gjorde alls ingenting för efter bara ett par hundra meter kom det för mig att äntra det ståtliga djuret och rida det som man annars rider en get.

G eten, eller rättare sagt kon, verkade något konfunderad över denna extra belastning och kastade av mig redan vid Perssons grind, vilken tursamt nog var öppen så jag hamnade i gruset innanför staketet, på själva uppfarten.

H ade grinden varit stängd hade jag kunnat fara på huvudet rakt in i densamma och skakat om lilla huvudet. Men jag hade som sagt tur och det enda som hände sedan var att jag blev slickat till liv igen av grannens hund som bara ville mig väl eller kanske sökte sig en ny vän.

A tt jag inte gav upp min tanke på att rida mig väg till marknaden, det må ni förstå. Vi som bor och är uppfödda på landet är alls inte tappade bakom en vagn. Jag skulle allt rida mig väg till marknaden om det så också var det sista jag gjorde.

D en andra gången jag blev avkastad från kreaturet hade jag ridit halvvägs åtminstone och hamnade i en hästhage, mitt i en sådan där liten hög med skit som en av hästarna i hagen lämnat efter sig som ett visitkort för mig att inspektera.

E n av fördelarna med att kastas av en ko och hamna i en hästhage med ena sidan ibland en massa kluttar med hästskit är att man inte alldeles genast blir omhuldad av nyfikna hästar. Man kan säga att de nöjde sig med att sköta sitt och bara kasta ett eller annat getöga åt mitt håll där jag låg och försökte sätta mig upp.

E n stund senare hade jag torkat av mig det värsta med saftigt gräs som jag ryckt upp tovor av och använt som handduk. Kon stod lugnt kvar på vägen och väntade på att nästa äventyr skulle ta vid. Kanske var den nyfiken och kanske inte. Egentligen var den mest upptagen med att beta av det saftigt gröna gräset som stack ut under staketet till hästhagen.

N är jag kravlat mig upp och begivit mig fram till staketet fick jag en skön stöt genom kroppen, den var inte precis dödande utan fick mig bara på ett sådant humör att jag resten av ridturen kunde rätt förmedla min övertygelse till kon om att avkastning inte skulle bli dagens ständiga tema.

G rensle som jag satt med stövlarna på var sida om kokroppen kunde jag känna efter hand en sorts sjuka som kom av de skumpande rörelserna, men varje gång kon stannade som för att ta sig en titt på orienteringspunkterna i naturen så gick känslan strax över. Jag lät djuret beta då och då samt släppa ut en smula träck i så att säga andra änden av produktionsapparaten.

Å t var mest vad detta kreatur gjorde medan jag då och då mumsade på ett medhavt stycke rökt korv samt sköljde ned densamma med litet mjölk som jag hämtade från geten under mig genom att flinkt kliva av självmant och känna mig för i de nedre regionerna.

N är jag så till slut kom fram till marknaden gick jag genast åstad att sälja min ko, men till en början var ingen alls intresserad för den såg inte mycket ut för världen bland alla de andra korna.

G e mig till tåls skulle jag väl ha kunnat om det inte vore för en karl som såg slug ut och hade de allra mest borstiga mustascher. Han hade att berätta en historia för varje djur han hade till salu och tack vare det fick jag strax därpå en idé. Jag låtsades alls inte bry mig om att marknaden var full av djur till salu utan red bara omkring på mitt djur som en kunglighet skulle ha kunnat rida sin ståtliga häst.

E n efter annan kom fram och frågade mig försiktigt vad jag skulle ha för kon. Jag skrattade dem bara i ansiktet och sade att inte var kon till salu inte. Den hade så många fördelar att jag alls inte kunde tänka mig att göra mig av med den. Detta spred sig en smula genom församlingen medan jag berättade om allt jag hade kon att göra och vad den kunde göra för gubben min och mig på vår gård. Ett sådant djur kunde man inte gärna skiljas från för pengar. Då jag slutligen kom hem var det sena kvällen samt var kon bytt mot trenne präktiga hästar, två getter, en förspänd vagn och två fina oxar.

N är helst maken vill ha något djur sålt på marknaden är det jag som får fara dit och göra mitt allra mesta för att inte alls verka intresserad av att sälja. Jag dukar där upp mina mest underbara lögner och får så många lyssnare att jag knappt kommer hem alls samma afton. Alltid kommer jag därifrån med mycket mera än jag någonsin kommit dit med och folk nästan skänker bort vad de först kom dit med för att sälja så dyrt de bara kunde.

K on hamnade först hos en storbonde som dock märkligt nog fann att hon inte var stort mer bevänd än andra kor han sett och så sålde han den billigt till en annan bonde som sålde den vidare till ett än billigare pris. Varpå en kvinna som kommit till marknaden med den flera månader senare, nästan gav bort den till mig för en halt get som nästan var för gammal för att duga något till.

O ch så slutar historien här för nu känner jag att det är alldeles nog med att hitta på mera av de mest vidunderliga historier som marknadsfolket någonsin fått sig till livs. De där historierna vandrar runt i bygderna och ju längre bort de kommer desto vildare blir de och än mera fantastiska. Nu kan det alltså vara alldeles nog med det.