Hon är min marmor, min gnejs
och min granit.
När de andra vacklat sina stoder ur led
så står hon ännu där.

Hon, som sätter mig främst.
Hon, som är stark mellan sprickorna
när vi springer in i Bergakungens sal.

Jag är aldrig lika varm, aldrig lika rak
som de vägar hon har lett mig,
stövlar jag fram.

Men hon är mitt bättre allt
och jag vill göra henne hel
när mossan växer fram,
mellan sprickorna.