Det var en riktig mörkernatt då, när jag förlorade styråran, en av de mörkaste augustinätterna. Bak där i aktern stod jag, sjöng en djuptonad melodi. Min röst var tung. Tyngre än den djupaste mittfåran. Jag var en mytomspunnen gondoljär som inväntade månens uppgång.

Ur min hand gled den, så mjukt att jag inte märkte det gled den ner i svartvattnet. Ner i ån som ringlade fram mellan ugglors hoande och sagorna.

Ingen tanke följde den ner, min syn var riktad inåt. Så följde båten olika riktningar, gled sin egen väg ut mot hav. I hav glider den nu. Månens uppstigande medan marelden spelar bakefter båten. Som en kometsvans.

Sedan dess är dygnet olikartat, det glider mellan mina fingrar till sand. Likt sand. Sången är ändå densamma. Det sista jag såg av åran. Hördes en koltrasts ödestoner.
Sedan kom tärnorna seglandes på kastvindar. Inga fler ugglor.Men årstiderna växlar sin inbördes ordning tills dess allt är samma tid. År och tid. Nu.