Om fortlöpande reformation.

Trots en början i liv och kraft växte det städse fram ett släkte fullt av avfall.
Vad fäderna i tro hade tillkämpat sig, var förlorat hos barnen i tredje generationen, (Domareboken 2:7) och det till Babel givna Jerusalem måste slutligen - liksom en gång "världen" - hemfalla åt förödelsedomen.


Skulle den gudomliga planen inte gå om intet, så måste ovillkorligen inom denna förflackade men allt större och större krets - vilkas fäder varit bärare av en tidigare reformation - EN NY OCH MINDRE skara bli kallad att bli uppenbarelsens bärare, så att den förgågna tidens reformation nu i dem fick uppleva liksom en ny sådan. Då nu detta under tidens gång upprepar sig, så är hela frälsningshistorien rent av behärskad av principen om en fortlöpande reformation. Frälsningshistorien liknar en kurva med starka sicksackrörelser i vissa detaljer men som i det stora hela dock oupphörligt strävar uppåt.


Grundsatsen om det frälsningshistoriska framåtskridandet.

Gudomlig nybyggelse innebär dock icke blott ett återvändande till det som varit. I varje ur ett sammanbrott framväxande reformation låg fröet till ett livsprogram för framtiden. Uppenbarelse och utveckling äro rakt inga motsatser utan höra tillsamman. Också på bibelns mark finns det ett uppstigande från det lägre till det högre, från skymning till klarhet. (Matteus 13:16,17; 1 Petri 1:10, 11; Johannes 16:12)

I Abraham utvalde Gud åt sig en enskild person, i Jakob framväxte en familj och på Sinai blev den till ett folk. Nu håller Gud på att samla åt sig ett folk ur alla folkslag, ett folk, som står över nationerna. (Apostlagärningarna 15:14) I det kommande gudsriket skall det finnas en universiell folkgemenskap, (Jesaja 2:2-4; Jesaja 19:25) och till sist skall det bli en ny himmel och en ny jord (Uppenbarelseboken 21)

Allt detta är Guds verk, inte mänskligt "framåtskridande", icke det skapades uppstigande ur djupet mot höjden utan ett Skaparens nedstigande från höjden ned i djupet. Det är ingen mänsklig kraftutveckling fram mot den högsta ideella humanitet utan en gudomlig ledning fram mot evighetens slutmål, manifesterad genom mäktiga gudomliga gärningar av kärlek och kraft. Så ledes genom Guds eget ingripande uppifrån och nedåt människans jordiska tillvaro nedifrån och uppåt, till dess slutligen Guds härlighet framträder i det skapade och allt jordiskt förhärligas till något himmelskt. (Matteus 27:51; Johannes 3:13)