Den rynkiga kinden log under hennes händer. Så tunn och spröd. Som uråldrigt pergament. Tid upphörde under sekunder efter minuter. En ung hand mot en gammal trött kind. En tid ur en evighet. I ett enda nu.

-Min rara tös. Lova att leva livet som hjärtat bjuder dig. Den gamlas röst anades svagt. -Gör alla misstag du måste, men lyssna alltid till ditt inre. För hur livet än blir då, så kommer du vila ditt huvud en dag och då kan du känna dig tillfreds med det som blev ditt liv. Lova mig det.

Ögonen fladdrade. Andningen kom endast i långsamma suckar.

-Snälla mormor. Jag behöver dig. Lämna mig inte nu. Orden staplade sig på väg ut. -Vem ska nu ta hand om mig.

Stillhetens storhet vilade i rummet. Överskuggade avskedets smärta för en stund. En vind svepte med döden genom rummet. Allt blev frid och saknad.  

Gryningsljuset bröt sakta upp skugga för skugga. Den gamlas hand vilade ännu i den ungas.

Tungt gick stegen från rummet. Tungt mötte stegen det sista avskedet.

Kistan stod i triumf över mormors liv. Vacker blomsterprydd och ståtlig.

Skälvande närmade sig stunden hon fruktade. Benen vacklade på väg mot kistan. Bar dem henne eller skulle hon falla.

Prästen fanns där och skulle ingripa om något hände hade hon lovat.

Den svarta kistan tornade upp sig och stegen tog timmar att gå. Nära huvudgärden stannade hon upp. Hämta tillbaka andan.

En blåklint i handen för hoppet mormor gett. Blå för den tid de fått och all kärlek mormor gav. Och för det vilda hjärta mormor alltid haft. Ett hjärta som gått sin egen väg. Oavsett omgivningens muttrande eller föraktfulla kritik. Eller hån. Det vilda hjärtat förde henne ut i ett liv fyllt av allt. Kärlek, sorg, glädje och möten med människor. Hon hade älskat allt. Trots det svåra.

Hur skulle hon klara sig ensam i denna hårda värld utan mormors varma famn och kloka råd. Hon ville inte. Ville inte lägga blomman på kistan. Vill inte att det ska vara slut.

Handen dalade bit för bit närmare sitt mål. Till slut tvingade hon fingrarna öppna sig och släppa blomman.

Så nära mormor. Så nära. Och så långt borta. En evighet bort.

En fjärils ryckiga flygande dansade bland blommorna på kistan. Märkligt. Mormor som gärna tittade på flygande fjärilar och namngav de flesta. En fjäril följde den sista färden.

-Jag lovar mormor. Jag lovar göra som du.