Tiden rann ordlös ur hennes mun. Pendeln slog i slag efter slag efter slag. Salens vita sängar radade upp sig utmed de blekgröna väggarna där ljuset silades genom gallerförsedda glasrutor och bildade kors efter kors på väggarna. Dörren stängd och låst. Utifrån. Blicken hängde envist mot pendelns dova slag. Inuti blicken längtan långt bort. Den tömda blicken blev lämnad kvar i ett ansikte lemlästad av de första inlåsta årens tårar. De kommande årens ilska. De sista årens uppgivenhet. Den sista tidens längtan till ett annat slut.

Så mycket spring i benen hon hade. Bubblandet i magen väckte skrattet som från ingenstans. Det bara flög en massa glädje runt henne. Hela tiden. Som maskrosens flygande vingar för vinden. Så flög hon i tiden och genom dagar. Inget mörkade hennes himmel någon längre stund.

Dörren slogs upp med vitrockad effektivitet. Var det redan dags för rond. Blicken famlade hem mot det trygga. Mot pendeln.

Det vita folket tornade upp sig. Närmare och närmare. Vad hade dom med sig. Paniken stegrades ytterligare. Andan sprängde nästan hennes bröst. Hade dom vagnen med sig. Med remmar. Hårda okuvliga remmar. Inte mot hennes säng. Gode Gud låt det inte vara så.

I skogen flög hennes fötter över den mjuka mossans grönskimrande täcke. Dansande virvlande på upptäcktsfärd. Lyckan strålade. Så ömt hon tackade för livet. För de två små syskon hon nyligen fått. För stugan de bodde alltid var så varm av moderns goda händer. Där faderns berättande om kvällarna bjöd fantasin på flyende vingar tills sömnen vaggade natten till ro.

Gnisslet välbekant. Ljudet skar hjulens skeva väg över linoleumgolvets kärva yta. Vagnen stannade en bit bort. Lättnad. Vilken lättnad. Det var någon annan idag. Eller vad gjorde dom. Röster från de vita. Hetsiga röster. Vagnen rör sig igen. Vill inte. Vill inte se.

Röken nådde hennes näsa. Inte riktigt samma lukt som vanligt. Inte riktigt den där varma välkomnande röklukten från järnspisen. En stickande röklukt slog hårt i vinden på vägen hemåt. Fötterna skyndade i takt med oron. Tjockare för varje steg. Nöp hennes lungor. Elden. Nu såg hon stråk av flammor. Hörde dånet där elden sög tag. Sprang så fort hon kunde mot den brinnande stugan. Måtte ingen vara därinne. Det rann ur ögonen av den svidande röken. Hostande ropade hon. Hemmet omsluten av eldens förtärande aptit slukar bit för bit. Ropar igen och igen och igen. Men svara då skriker rädslan inom henne. Svara. Snälla svara. Ni får inte vara inne i stugan. Ni får inte. Vanmakten får hennes fötter att stelna. Där elden rövar det den vill. Ljud når henne. Vagnen med brandsprutan närmar sig i takt med att elden så sakta äter sig mätt. Armar lyfter henne. Ord hörs. Ansikten nära hennes. Inget av dom är hennes kära. Bara alla andra. Tänk om hon ändå stannat hemma i gryningen när alla sov. Då hade hon kunnat rädda dom. Armar lyfter henne. En vagn för henne bort. Bort. Långt bort. Där den vita rocken bor. Som säger -Du måste tala. Men det finns ju inga ord kvar.

Vagnen rör sig närmare. Armar hårda lyfter hennes skakande kropp. Pendeln slår hårdare och hårdare slag. Hon vet vad som väntar. Vet att det ska spännas fast hårda remmar. Den fasansfulla hjälmen trycks på hennes huvud. Något stoppas i hennes mun. Ljudet. Det märkliga ljungande ljudet före explosionen genom hennes kropp. Gör mig fri skriker hon tyst. Gode Gud gör mig fri