En längre tid än en liten stund
och jag spricker.
I mina tinningar och leder det sticker.
Porslin, glas och knogar jag vill förstöra,
men jag vill inte längre någon beröra.
Ut och in jag vill vända på allt,
jag vill visa blod och ett skrikande hjärta,
något bakom ögonen säger halt
och jag går istället och skriver en liten spalt.

Dansa i regnstorm,
skratta hysteriskt av lidande
och gå ute i natten som en zombie
Jag befinner mig i vakuum,
jag kan inte såras
och jag tillåts ej heller yttra känslor, jag stryps.
Det är mitt eget fel.
Jag måste börja leva.
Tillåta mig själv ta vara på erbjudandet