Fy fan för att vara arbetslös. Så meningslöst, ett fördrivande av tid medan man försöker trösta sig med att många andra är det, att alla sitter i samma båt och att kapitalet regerar lika mycket nu som alltid, i evighet, amen.
Jag vänder mig i sängen mot väggen, och suckar. Klockan är kvart över elva. Tapeten är fnasig efter att jag pillat bort små remsor i skarven mellan två våder och snurrat ihop dem mellan fingrarna till små bollar. De känns nästan som små snorbollar, är bara lite hårdare. Sen knäpper jag iväg dem mot lampan, försöker träffa skärmen. Träffar jag får jag ligga kvar. Missar jag måste jag gå upp. Det är rätt mycket taget i tapeten. Jag brukar ju inte ge mig förrän jag får ligga kvar.

Idag fyller jag år. Trettio år av umbäranden, sjukdomar, taskiga pojkvänner och slöa föräldrar som aldrig har lyckats finnas på rätt ställe när jag verkligen har behövt dem. Jag ska väl inte överdriva umbärandena, kanske inte heller sjukdomarna. Jag spydde en gång i sexan, vid skolresan till Kolmården. Bengt, som satt bredvid på de där svettvarma galonsätena i bussen, spydde i ren solidaritet med mig. Köttbullsmackan jag ätit kom upp tillsammans med rödbetssalladen. Och jag som hade min vita klänning på mig med broderier nedtill. Och det var på ditvägen. Där kan man prata om umbäranden.
Sjukdomar har annars kantat mitt liv. Jag har haft vattkoppor, scharlakansfeber, mässlingen och en rätt elakartad feberinfluensa i nian. Så man har fått sin del, rätt orättvist egentligen. Att en del föds starka och friska och andra är klena, orkeslösa och behövande. Var eviga månad är det ju sen mensen, detta förbannade ok av umbäranden. Det är väl inte någon sjukdom direkt, men i alla fall fullt jämförbart med ryggont eller tennisarmbåge. Jag tänker mig att whiplashskador påminner rätt mycket om mensen. Men tyvärr får man ingen sjukersättning för mens. Kan inte ens bli sjukpensionerad.

Jag behöver rätt mycket. Det jag mest behöver är en bra man tror jag. De jag har träffat har inte varit så bra. Det är konstigt att man inte märker det i början. De är så förekommande, gulliga och omtänksamma. Klär sig snyggt, använder en härlig eau de toilette efter rakningen och går på gymmet minst tre gånger i veckan. De bjuder rätt mycket också, tar ut en på restaurang och klubbar, fika och a walk in the park. Jag är rätt romantisk. Har lätt att falla för sånt. Sen älskar jag att ha sex på ovanliga eller lite förbjudna platser, gärna ute. Men inte på vintern. Jag är nog nymfoman, när jag tänker efter. Ännu har jag inte varit ihop med någon man som har kunnat tillfredställa mina lustar fullt ut. Och jag har provat det mesta. Varit dominant, eftergiven, klätt på mig, klätt ut mig, klätt av mig, använt sexleksaker och stått i. Ibland har jag trott att det varit något fel på mig eftersom jag vill ha sex varje dag. Det är väl något med potträningen som gått fel. Freud kanske kunde berätta.
En gång stod en man jag hade hemma och skrek ”du är ju för fan måttlös, din jävla bekräftelsenarkoman”. Han trodde visst att jag knullade för att få bekräftelse. Jävla idiot. Jag knullade för att det var skönt och behövde kicken av en rejäl orgasm.
Det är trist med dildos. Åtminstone om man inte samtidigt är tillsammans med en man. Men de flesta män ser den som någon slags konkurrent, inte som något kan addera till när man sväljer en skön kuk eller har den i sig. Män är lite fåfänga. Och barnsliga. Vill vara mycket vildare hingstar än de är. De borde acceptera sig som de är, precis som jag gör.
I alla fall, varför soffar de ner sig efter en månad. Kliar sig i rumpan, pruttar, byter inte kalsonger och rapar vid maten. När man ska knulla med dem, luktar de lite unket och tror att det räcker om de blir ridna en stund, utan att de orkar röra sig särskilt mycket själva. Jävla tråkmånsar. Jag vill ha en kuk som rör sig i mig, kraftiga tag om skinkor och häftiga rörelser, inte nån blek missionär med små pyttejuck som knappast märks. Var finns de riktiga männen? Som tar för sig och även gillar en kvinna som tar initiativ och vill något eget, utan att de tappar ståndet?

Sånt här kan jag ligga och tänka på när jag inte vill gå upp. Eller så tänker jag på vad jag inte har hemma i kylen. Om jag nu går upp. Ibland står jag i timtal framför spegeln i hallen alldeles naken. Jag provar penntricket, trots att jag vet att mina fina bröst fortfarande inte hänger. Ringen i den vänstra vårtan är skön att ha. Det pirrar häftigt i den när jag rör mig. Det handlar kanske om bekräftelse. Midjan är smal, höfterna runda och mina ben långa. Jag rakar mig. Min fitta ska inte se ut som en urskog. Ofta går jag närmare spegeln.
Ansiktet är rätt vackert, håret lockigt och långt. Något jag är noga med så är det smink. Har jag en man hemma vill jag inte visa mig osminkad. Fåfängt, javisst! Mina ögon är stora, djupblå och blir fina med lite mascara och en lätt eyeliner. Blir ännu större, ännu mer en blandning av oskuldsfullhet och sensuell fräckhet. Vet att de har en bra påverkan på män. Men tyvärr fel slags män.

Var är de där som inte visar helt andra sidor efter en månad? Jag ska nog sätta ut en annons i nån datingblaska. Göra en beskrivning av mig och vad jag söker och sen vara jävligt noga med kravspecen, kräva besiktningsintyg, provkörning och öppet köp nån månad, så man får prova på.
Jag skiter att gå upp idag. Ska formulera den där datingannonsen istället. Den kan jag ju ringa in, här från sängen.

xxxxxxxxxxx

Den blev skitbra. Svarar ingen på den här får det bli kloster för mig. Då tappar jag tron på människan, i alla fall heteromänniskan. Då får jag nöja mig med nån bedagad gammal nunnesyster som i Guds namn kopulerar lite på egen hand eller med hjälp av nån medsyster.

Till Mannen

Just du som vet vad som krävs för att tygla en kåt puma som mig. Och som håller vad du lovar, både i sängen och annars. Hel och ren, plånbok och bra jobb, som dyrkar din gudinna och är beredd på allt. Svar idag. Inatt kan det vara för sent. Lolita.

@