Hej igen, kära du.
Det var inte igår. Du kan förstå att jag haft mycket att stå i. Har det inte varit det ena så har det varit mera åt det andra. Men nu skall du få höra litet mera från min hemliga dagbok, som visserligen är skriven som ett brev till en möjlig läsare, annan än mig själv. Men det är ingenting att fästa sig vid. Jag måste skriva så förstår du, för jag skulle verkligen på det högsta ogilla att skriva något som jag själv skulle läsa någon någon i framtiden. Dagböcker är till för att hålla saker någorlunda i minnet och för folk som inte har mycket annat att göra än att gå och dra benen efter sig och hoppas att någon ännu mera vilsen skall ta dem för styva och älskvärda människor.
Jag hade en gång en vän som gärna målade in mig i olika hörn. En del som påstår sig älska en visar sig något senare vilja älska ens plånbok och prylar något mera än ens mer finkänsligt själsliga jag. Människor är verkligen hemska. Själv skulle jag aldrig kunna gifta mig. För pengar alltså. Jag har hört att en del bröl-lopp går löst på flera tusen kronor och de pengarna har jag helt enkelt inte. Bara så att du vet, ifall du hade långt framskridna förhoppningar eller så. Som jag behövt framföra till en och annan giftassugen typ, typ. Nu har jag i och för sig ett rent personligt kapital att förvalta. Min otroliga utstrålning, charm så det skulle räcka för två och ändå bli över, mitt närmast magnetiskt tilltalande jag, själen alltså. Min underbara simultana förmåga, jag kan lägga både två och tre pussel samtidigt och ändå tycka att det fattas bitar.
Ändå hittar jag de där bitarna efter hand och det tycker min mamma är något alldeles fantastiskt. Jag tycker att skall man börja svamla så gäller det att få ihop det någonstans på slutet, alla de där trådarna skall till slut bilda mer än bara en fragmentarisk ram. Är man som jag då fattig på sekiner så gäller det ätt suga på ramarna så att själva tavlorna slipper bli illa åtgångna. Apropå hörn så regnar det ute, jag hade en fundering på att vattna lilla täppan, men så behövdes det inte, som det skulle visa sig, i slutändan. Om där fortfarande bland ogräset ännu blommar något? Jo, det må du tro, vännen. Även lilla jag som i vanliga fall inte behäftats med några gröna fingrar kan. Jag brukar stanna till varje gång jag går ut eller hem, prata en smula med såväl totalt utslagna som ännu blott i knopp stående blomster. Just nu är det någon sorts ljust lila blommor som visar upp sig i hela sin härlighet. Om jag ändå bara vetat något mera om blommor ändå. Det jag kan säga om de där lila sakerna är att de i mycket påminner om blåklockor utan att för dens skull vara just sådana. Du skall inte ta illa vid dig för att jag en smula mera än du behärskar ämnet svammel, du skall vara glad åt att folk i gemen kan tänka mera än så om dig än att du skulle vara en sådan där gedigen pratkvarn.
Nej, nu ser jag att uret börjar gå mot en kopp hett, så jag ber att få rekommendera mig och så hörs vi väl framåt helgen igen då, kära vännen.
vänliga hälsningar

(oläslig namnteckning)