Den har sett mycke
en stadig bit gjord i ett stycke
och folk tycker den är, som ett smycke.

Den såg barn i lektagen
vuxna, som hade brått i vardagen
och dem, som i den blev så betagen.

Den hade tålt vind snö och is
och även en hård kall bris
men nu var den på ett helt annat vis.

Färgen flagnade, hängslena gnällde
och om man den på glänt ställde
sa folk den skulle ju vara stängd
visste man inte vad, som här gällde...

Men även om den nu var gammal och gisten
så gläjds den åt att ännu få vara den, som först
av alla välkomnar gästen på förstukvisten
och sisten att säga adjö efter whisten!

Det var någon, som sa till mig att att denna ekdörr
har hängt och gått här i över hundra år, tänk
ett helt sekels livserfarenhet har den fått
tänk om den skulle komma till skott...