Arton ställen hade han hunnit avverka under sina tjugonio år. Tre självmordsförsök varav utgången av två av dessa varit ytterst nära dödlig. Denna nittonde bostad skulle bli hans egen. Övervåningen i ett grovsoprum i kvarteret av hans senaste svarta andrahandskontrakt.

Han jobbade skift på en fabrik i Veddesta. Monterade ihop pacemakers. Han hade jobbat där i nästan fyra år och blivit ganska duktig på sina uppgifter. Men bäst var han på datorer. Ända sedan han var tio år hade han vigt sitt liv åt att lära sig datorer och alla dess funktioner. Han var en duktig hacker. Och när det krisade ekonomiskt kunde han lätt ”skaffa”, som han kallade det, lite extra pengar genom att sno en tjugolapp här, en hundring där. Han stal enbart av folk som hade ett saldo på mer än tiotusen kronor. Eller företag. Helst av företag.

Det var den tjugosjunde mars och han var tvungen att lämna tillbaks nycklarna dagen efter. Lika bra kändes det. Han betalade sextusen per månad för en sunkig tvåa i Hjulsta. Efter att ha flyttat runt tre gånger under det senaste året hade han gjort sig av med samtliga möbler utom en uppblåsbar madrass, ett databord, en orange bordslampa, ett extra element och en röd stol.

Han hade länge kollat in soprummet och planerat för sin första ”egna” bostad. Där skulle han kunna bo gratis och framförallt utan att någon flåsade honom i nacken med krav om pengar och utflyttningsdatum. Klockan var halv nio när han kastade in nycklarna i brevlådan och kånkade ner sina tillhörigheter till soprummet. Han klättrade smidigt upp på de gröna behållarna och tryckte in madrassen i mellanrummet mellan innertaket och den gula glasfiberisoleringen. Han hade pluggat elprogrammet när han gick i gymnasiet och tjuvkopplade in en lampa, sitt element och sin laptop på soprummets takbelysning.

Han hade samlat på sig filtar, mattor och lakan som folk hade slängt, i en stor blå Ikea-kasse. Och köpt en häftpistol veckan innan. Han satte igång att häfta upp tygerna mot takbjälkarna och lade ut de som blev över på sitt golv. Han lade sig på madrassen och kröp in i sin sovsäck och blundade. Det var kallt. Han hade på sig långkalsonger och byxor och till och med sin mössa och vinterjacka. Det kom ut ånga när han andades men elementet skulle nog snart komma igång och göra hans loft hemtrevligt.

Han somnade redan vid tio den kvällen och vaknade klockan 05.30 av sin väckarklocka. Han brukade gå till fots till jobbet, det tog bara en halvtimme om man gick i ett lagom tempo. Väl framme på jobbet brukade han köpa en fralla i automaten och ta en kaffe innan han gick in i produktionslokalen, först av alla. Han slog på svetsarna och datorerna, så de skulle hinna startas upp och bli varma innan de andra kom. Han satte sig vid sitt bord och började arbeta. Där satt han oftast till klockan elva då han gick till restauranten och köpte dagens lunch. Likadant varje dag. Han pratade inte så mycket med sina kolleger. Satt mest och sjöng med i radions musik som strömmade ut ur högtalaren två meter till vänster om honom. En kompis, Ricardo, var den enda han kunde ha intellektuella samtal med. Ricardo lärde även Fabian spanska vilket han uppskattade. I utbyte mot att han lärde Ricardo bättre svenska. Han drömde om att en vacker dag flytta till Kuba. Eller Spanien. Någonstans där det var varmt och man talade spanska.

Efter jobbet brukade han gå ner i gymmet en timme. Han hade väldigt fula ärr på sina handleder efter det senaste självmordsförsöket. Så han ville helst vara i fred, annars tränade han i sin blåa collegetröja. Det fanns en tvättmaskin i omklädningsrummet, vilken han utnyttjade flitigt. Och en bastu. Han älskade att bada bastu.

Väl hemma igen i sitt soprum slog han på sin dator. Han behövde ”skaffa” lite för att ha råd med lunch dagen därpå. Senaste lönerna hade gått åt till alkohol, hasch och kokain och den här månaden var han även skyldig sin hyresvärd 12000 för gamla hyror. Han hittade en rik gubbe, Torsten, som hade över 200 000 på sitt konto. Fabian blev självklart sugen på att ta mer än den brukliga hundralappen, men ville inte riskera något. Han tog små summor som inte var uppseendeväckande för kontoinnehavaren. Ofta skrev han en förkortning i ämnesraden ”MSF”, ”PT” eller dylikt. Då brukar inte folk bry sig.

Fabian gick och träffade en psykolog varje måndag. Det kändes bra att ha någon att prata med som inte fördömde hans ovanliga personlighet och hans absurda tankar. Fabian var noga med att inget av det som sades skulle dokumenteras. Han ville bara prata, tömma sin hjärna. Han skrev visserligen även poesi dagligen vilken han publicerade på nätet men på något sätt räckte inte det. Han behövde någon att resonera med kring sina tankar. På sistone hade han återigen börjat fundera på självmord. Han kände att ingen ändå skulle sakna honom, vilket visserligen var sant. Och på sätt och vis var han rädd för vad döden innebar, men av just den anledningen ville han gärna själv kontrollera när och hur hans sorti skulle bli.

Han hade även börjat älta saker som hänt tidigare i hans liv. Mobbarna i högstadiet. Hans alkoholiserade föräldrar och våldsamme far. De gånger polisen tagit fast honom, ibland på sakliga grunder, ibland på måfå. Sin förra, och enda, flickvän som varit otrogen tre månader innan hon gjorde slut.

Han var en grubblare. Helt klart. Inget som sades till honom på jobbet gick obemärkt förbi. Han kunde inte förstå sig på andra människor som vanligt folk kan. Ricardo hade en utvecklingsstörd bror. Det var kanske därför han kunde umgås med Fabian på ett naturligt sätt. Och Fabian litade på honom. Endast på honom. Och i viss mån, i minsta möjliga mån, på sin langare som han träffade jämna måndagar i Alvik. Han hade nyligen trappat upp sitt användande av hasch och kokain för att slippa bli bakfull.

Varannan vecka jobbade Fabian nattskiftet. Han började klockan 23.00 och jobbade till 07.00 fyra nätter i veckan. Det gav lite extra pengar. Fabian sparade det mesta av sin lön till sin framtida utvandring. Eller sitt självmord, hur det nu skulle bli med den saken. Han ville i så fall ha en fin kista och kunna testamentera pengar till sin arbetslöse bror som han för länge sedan tappat kontakten med. Han älskade sin bror och hade alltid gjort det. Men brodern hade en egen familj nu och varken tid eller lust att umgås med Fabian. Men mest jobbade han nätter för att slippa träffa cheferna.

När Fabian kom hem vid nio på morgonen stod en sopbil och tömde containrarna. Han tog en extra promenad och återvände en halvtimme senare till sitt loft. Trots att han bara bott i det något avlägsna huset en vecka började han oroa sig för att grannarna skulle se när han kom och gick. Något slags brott var det ju säkerligen att bo gratis i ett soprum. Hur som helst somnade han i samma sekund han lade sig ner. När han vaknade var det redan mörkt ute. Han slog på sin dator och skrev en dikt. Om ensamhet. De flesta av hans dikter behandlade det ämnet. Eller misantropi. Eller självmord. Ändå hade han över 70 000 läsningar på sina 650 dikter. Och väldigt många kommentarer. De flesta i stil med; ”Ryck upp dig” eller ”Gud tänker på dig”. Men ändå.

Han gick till pizzerian och beställde en pizza med bearnaisesås och en stor starköl. Han skulle ju iväg till jobbet om ett par timmar, men ingen brukade märka att han var onykter. Han var oftast onykter. Speciellt under de veckor han jobbade natt. Då fanns inga chefer i huset, bara arbetsledare, och de brydde sig knappast så länge han utförde sina sysslor.

Morgonen efter tog han bussen till Vällingby för att köpa en sticksåg, gångjärn och några verktyg. Han tänkte göra en egen liten dörr, eller lucka, på baksidan av soprummet för att undgå att bli sedd vid sina ankomster och avgångar från huset. Han hade jobbat som hantlangare åt en snickare i ett par år och kunde det mest basala angående husbyggen och snickeri. Han återvände hem vid elva tiden och hade tänkt börja fixa med dörren direkt, men var helt utmattad så han somnade istället. Han hade även gått förbi systembolaget i Vällingby och när han vaknade vid femtiden svepte han i sig två starköl och en hel del whiskey. Dörren fick vänta till dagen efter så inga grannar stördes av oljudet.

Väl på jobbet var han avsevärt onykter och fick även kommentarer om det av sina kolleger. Han hade blivit varnad två gånger redan. Bägge gångerna på grund av sin alkoholism. Samtidigt var han en av de bästa arbetarna i hela produktionen så cheferna såg gärna mellan fingrarna vad gällde Fabian. De ville inte avskeda honom helt enkelt.

När han kom hem igen satte han igång med att bygga sin lilla lucka på baksidan av huset. Den vätte mot en skogsdunge. Helt perfekt. Han sågade ut en 60x60 centimeters lucka vilken han satte gångjärn på. När han väl var nöjd kamouflerade han luckan på insidan genom att klistra upp gamla tidningar mot väggen. Han ställde även en av sopbehållarna i det hörnet.
Han klättrade upp på loftet och spelade lite Counter-strike innan han somnade. Han drömde att han tog reda på adresser till folk han hatade och brände ner deras hus. När han vaknade kunde han inte riktigt skilja på om drömmen bara varit en dröm eller om han verkligen gjort det. Det blev ofta så. Det var ju en fantastisk idé, så om det enbart varit en dröm så var den fullt genomförbar och kanske, kanske skulle han må bättre av att få ge igen på sina antagonister.

På jobbet den natten stal han med sig isopropanol, heptan och bensin ur kemikalierummet. En liter av varje. Han tänkte göra molotovcocktails. Men inte nu. Nu letade han upp den värsta mobbarens adress och funderade på hur han skulle göra. Han gick via Statoil på vägen hem och köpte en sprayburk vit färg. Han tog bussen till Danderyds sjukhus och därifrån bussen mot Åkersberga. Han klev av hållplatsen innan mobbarens adress och gick paranoid de sista 300 metrarna. Han gömde sig i en buske. Satt där i fem minuter innan han drog upp luvan och sprang fram till mobbarens garageport och med stora bokstäver skrev ”JAG HATAR DIG FORTFARANDE!!!”. Han hade länge funderat på vad han skulle skriva för att få fram sitt budskap samtidigt som han inte avslöjade sig själv. Han sprang från platsen och bussen kom precis när han nådde fram till hållplatsen. Flåsande och full av adrenalin satte han sig längst bak i bussen och åkte tillbaka mot staden.

När han kom hem var han helt utmattad men kunde inte somna. Han låg och vred och vände på sig i nära två timmar innan han gick upp och begav sig till jobbet. Det var fredag så han började redan 20.00. Han gick ner i omklädningsrummet och klädde av sig, gick in i bastun och hade med sig pluntan med vodka.

När han kom hem på lördagsmorgonen lade han sig framför datorn och googlade hur man bäst gjorde en molotovcocktail. Han hittade tips på vad man kunde blanda i för olika kemikalier och olika antändningsanordningar. Tidigare när han deltagit i kravaller hade han endast gjort basala cocktails med bensin, tyg och tänt på tyget innan han slängde iväg brandbomben. Nu hittade han ett recept där man blandade 1/3 olja med 2/3 bensin och blandade även i söndersmulad frigolit. Man skruvade på korken och tejpade fast ett par tomtebloss på utsidan. Sen tände man på tomteblossen och slängde flaskan vars innehåll antändes av tomteblossen när flaskan krossades. Han skyndade iväg till butiken och köpte motorolja och tomtebloss. Det var viktigt att betala med kontanter så ingen kunde härleda inköpen till honom. Han köpte även Karlssons klister för framtida bruk. I soprummet fanns en hel del frigolit som något kastat. Väl hemma somnade han på stört. När han vaknade gjorde han i ordning tre cocktails och begav sig gående mot polisstationen i Jakobsberg. Det tog en dryg timme att gå. Han var väldigt paranoid hela tiden att någon skulle följa efter honom eller tycka att han betedde sig onormalt. Väl framme gömde han sig i en buske i närapå en kvart innan han tände på tomteblossen på en av flaskorna och slängde in den så hårt han förmådde genom poliskontorets fönster på första våningen. Klockan var nära midnatt på en lördagskväll så han trodde inte att någon var inne i lokalen. Han ville egentligen inte skada någon. Mest visa sitt missnöje mot polisväsendet. Han sprang ifrån platsen och en halvtimme senare var han åter hemma.

När han vaknade följande morgon slog han på sin dator och läste på tidningarnas hemsidor att någon utfört terrorbrott mot en polisstation. Han kände sig missuppfattad och beslöt sig för att skriva ett pressmeddelande. ”Det var vi som brände upp polisstationen. Detta då vi anser att ett flertal enskilda poliser missbrukar sin makt och kommer undan med det. Vi anser för övrigt att polisen ska vara ett verktyg för samhällets väl, inte tvärtom som det är idag. Idag skyddar polisen endast de rika ifrån de fattiga. Revolutionära hälsningar / Svarta fraktionen”. Han hackade sig in på en server i Borås och fick således en falsk IP-adress vilken han skickade mailet ifrån. Han kände sig nervös. Hade han missat någonting? Tänk om hans fingeravtryck gick att tyda från flaskan. Nästa gång skulle han använda handskar.

Han kände hämndens sötma. Att äntligen få ge igen på snutjävlarna som hade arresterat honom sju gånger och satt honom i fyllecell fem av gångerna. Visserligen var han berusad alla gånger utom två, men det var just dessa två gånger som blev droppen. Han hade även blivit dömd för ”Våld mot tjänsteman”, ”Skadegörelse” två gånger, ”Våldsamt motstånd”, ”Förgripelse mot tjänsteman” och ”Bedrägligt beteende”. Han hade nekat till all inblandning i samtliga fallen. Och kände sig orättvist behandlad. Och hur fel det är då polisväsendet besitter ett våldsmonopol i detta samhälle och missbrukar det. Hatet mot polisen hade han fått med modersmjölken. Ända sedan han var liten hade polisen varit någon man behövde passa sig för och han hade massvis av gånger bevittnat poliser gripa, till synes, oskyldiga personer och stängt in dem i sina bilar. Han hade även deltagit i en mängd politiska demonstrationer och fått bevittna polisvåldet väldigt intimt. Och vid demonstrationerna i Göteborg 2001 hade han fått gatstenar kastade mot sig av kravallutrustad polis och även batongslag och hundbett. Hans hälsena hade gått av då en av polisens hundar bitit tag i honom.

Nästa offer skulle bli McDonalds. En liten aktion bara. Han skulle limma igen låsen och klottra lite. Han tog tunnelbanan vid 23-tiden till Brommaplan. Det regnade kraftigt så det var ganska lite folk ute. Han hade köpt en tomtemask vid sitt senaste besök på ÖoB. Väl framme gömde han sig, som brukligt var, i en buske i tio minuter innan han obemärkt och långsamt gick mot restauranten iklädd sin tomtemask. Det var stängt och han kunde inte se att någon befann sig där inne. Smidigt plockade han fram sin sprayburk och skrev ”McDollars. Sluta plåga djuren. Kött är mord. Svarta fraktionen.” Han stoppade ner sprayburken i sin ryggsäck och drog upp limtuben. Han limmade igen samtliga lås, även de på baksidan innan han tog av sig masken och gick upp på perrongen igen. Ingen verkade ha märkt något. Han fick vänta 25 minuter på tunnelbanan. Den längsta halvtimmen han någonsin upplevt. Det rullade fram en Securitas-bil på torget och ut klev två bastanta väktare. Efter en stund kom även en polisbil rullande, strax innan tåget ankom. Han satte sig i mitten av första vagnen och pustade ut. Adrenalinet pumpade runt i hans kropp. Han var livrädd för att bli tagen av polisen igen. Ändå kände han sig inte riktigt nöjd. Så väl framme i Fridhemsplan gick han bort till polishuset. Tog på sig tomtemasken och antände en av sina Molotovs han hade i ryggsäcken och kastade in den genom ett fönster. Han hade även nerver att klottra ”Med vänlig hälsning /Svarta fraktionen” på en vägg innan han i språngmarsch åter begav sig mot tunnelbanestationen. ”Hjulsta, en minut” stod det på skylten och han rusade nedför rulltrappan och hann precis in genom dörrarna innan de stängdes. Han var uppe i varv. I ryggsäcken hade han en flaska vatten och en hel del psykofarmaka. Han svalde 10 milligram Stesolid och försökte koppla av. Vagnen var tom sånär som på en pensionär och en ung tjej. Han vankade av och an genom vagnen. Stressad. Gick av i Tensta och promenerade den sista biten. Han såg sig ideligen över axeln men försökte bete sig så normalt som möjligt. Det var kallt. När han kröp ner i sin sovsäck frös han och var genomblöt. Klockan var nästan två och han skulle upp och jobba vid halv sex. Han kunde inte somna. Inte efter allt detta. När klockan var fyra ringde han sin chefs telefonsvarare och meddelade att han blivit sjuk. Det tog emot att göra detta samtal. Han ville minst av allt väcka uppmärksamhet efter sina bedrifter. Men han hade inget val. Vid femtiden somnade han efter att ha sett sin favoritfilm ”Fight club” på laptoppen för säkert tionde gången.

Han vaknade vid tio av att sopbilen kom och stökade under honom. När bilen lämnat smög han sig ut på baksidan och gick till kiosken vid tunnelbanan och köpte två koppar kaffe, en ostfralla, ett wienerbröd och en banan. Han hade slarvat med maten under helgen. Det blev ofta så. Han glömde helt enkelt bort att äta när han var sysselsatt med annat. Ikväll skulle han klottra på den där snutjävelns hus i Spånga som grep honom för våldsamt motstånd och senare ljög i rätten. Han blev dömd till skyddstillsyn i tre år och böter på nästan 12000 kronor. Han letade upp adressen och kröp ut genom luckan på soprummets baksida. Han promenerade mot Tensta, vidare till Rinkeby och tillbaks igen. Utanför hans gamla lägenhet stod en olåst cykel. Han cyklade iväg och gömde den i skogen. Den skulle komma bra till pass ikväll vid aktionen.

Han gjorde en egenkomponerad molotovcocktail bestående av isopropanol och heptan. Han hade även i en hel del frigolit i flaskan. Han spelade spel på datorn fram till klockan sex ungefär då han gick till pizzerian och åt middag. Därefter hämtade han cykeln i skogen och åkte mot polisens adress. Han såg inga människor eller rullande bilar i området och struntade i att gömma sig. Han klev helt sonika av cykeln och gick fram till garageporten där han skrev ”JAG HATAR DIG FORTFARANDE!!!”, samma text som på mobbarens hus. Han signerade även med ”Svarta fraktionen”. Han klev lugnt upp på cykeln och plockade fram sin Molotov. Det stod en bil på uppfarten och han såg något röra sig inne i huset. Det var nära att han lade tillbaks flaskan i sin väska men adrenalinet gjorde att han ändå tände tomteblossen och slängde in flaskan genom köksfönstret. Han cyklade därifrån så fort han kunde, ändå bort till Råcksta där han satte sig i skogen och drack en öl han hade i väskan. Han tände en joint och njöt. Fullt medveten om att människorna i huset mycket väl kunde ha skadats allvarligt eller till och med dött. Det ville han inte. Men samtidigt fanns det ingenting han kunde göra åt saken nu. Han tog en klunk ur sin vodkaplunta och tände en cigarett. Han hade slutat röka samma dag som han blev vegetarian för sex år sedan. Men vid vissa tillfällen rökte han fortfarande. ”Feströkte”, som han kallade det. Och nu kände han att han hade något att fira. Han hade för övrigt bara varit vegetarian i två år. Det fungerade inte eftersom han så ofta glömde bort att äta.

Dagen efter vaknade han vid halv sex och gick till jobbet. Han kom dit först av alla som vanligt. Tog två koppar kaffe och köpte en ostfralla i automaten. Han gick in i produktionslokalen, tände lamporna och gick runt och satte på alla svetsar och datorer. Han slog sig ner på sin vanliga plats. Sin favoritplats. Satt där till klockan elva då han gick och åt lunch. Han kände sig tung i huvudet av alla aktioner och all sömnbrist på sistone. Frusen efter att ha sovit på sitt loft i två veckor. Det var ju ändå bara början av april och fortfarande minusgrader vissa nätter. Dessutom läckte taket in vatten i huvudänden. Droppade rakt i hans huvud. Han hade inte haft tid att laga läckan ännu. Eller snarare glömde han bort den när det inte regnade. Inatt hade det regnat, så han var ytterst blöt och frusen när han kom till jobbet.
Han passade på att kolla på ”Surfdatorn” om det stod något skrivet om hans senaste aktioner. Det gjorde det. Överallt. ”Mordbrand mot polisfamilj – tre skadade”. ”Restaurant saboterad”. Och så vidare. Han kände sig stolt. Men samtidigt väldigt orolig att han skulle åka fast. Tänk om. Han hade inga intentioner att spendera flera år i fängelse.

Vid fyratiden gick han ner till bastun och tvättade sina kläder. Han bastade länge och väl och gymmade i två pass med en halvtimmes mellanrum. Vid sjutiden gick han och satte sig i en av massagefåtöljerna som fanns vid stora ingången. De var till för tjänstemännen, inte arbetarna, men så här dags hade alla ”slipsarna”, som de kallades, eller ”pennvässarna”, gått hem till sina familjer. Han somnade i fåtöljen och vaknade först vid tio då hans mobil ringde. Det var hans bror. Han kom ihåg att Fabian hade talat om aktioner som de inträffade, och visste även att Fabian brukade kalla sig Svarta fraktionen. Fabian nekade, utan att anstränga sig alltför hårt, och brodern genomskådade säkert lögnen men avslutade samtalet med ett kort ”om det är du, så sluta nu innan du dödar någon” och lade på luren i Fabians öra.

Han gick vidare till rummet bredvid som var sjuksköterskans rum. Det var olåst och Fabian somnade på britsen. Han kände sig riktigt utsövd för en gångs skull när klockan ringde vid halv sex. Han gick ut och rökte och kände sig tillfreds med sig själv för första gången på väldigt länge. Han hade ju fortfarande en Molotov kvar i sin väska och beslöt sig för att gå på en promenad och spana ut nya offer. När han kom till Statoil kände han hatet bubbla inom sig. Utan tvekan tände han på flaskan och kastade den så hårt han kunde rakt in i väggen mellan två fönster. Det såg riktigt häftigt ut tyckte Fabian innan han skyndade sig tillbaks till jobbet. När de första arbetarna kom in i lokalen där han satt var det ett högljutt samtal om de senaste ”terrorattackerna”. Mest förvånade verkade folk vara att Statoil hade drabbats. Och precis nyss. ”Tänk om gärningsmännen är kvar i området”. Varför Fabian hade valt just Statoil var för att han var emot bensinmackar i allmänhet på grund av deras miljöförstöring. Shell var värst efter deras aktioner i Afrika. Men Statoil var en god tvåa på den hatlistan.

Det började en ny tjej på jobbet den dagen. Och Fabian fick i uppgift att utbilda henne. Hon var rätt söt, men han avskydde att utbilda. Dagarna kändes så långa då. Men men. Ingenting att göra någonting åt. Felicia hette hon och var tre år yngre än Fabian. Ganska klumpig. Väldigt smal. Fabian var inte tjock, han glömde ju konstant bort att äta, men han hade en liten ölmage och väldigt dålig hy. Efter några timmar märkte han att hans hjärta bankade fortare och att han kände sig stressad och rädd för att säga fel saker. Var han kär? Det var flera år sedan hans senaste, enda, förhållande. Felicia var glad och tog sina felsteg med en klackspark. Hon verkade också nervös. Men han kunde inte avgöra om det var på grund av att hon var på en ny arbetsplats eller om det var Fabians närvaro. De åt lunch tillsammans på grillen vid centrum. Hon var vegetarian, men åt fisk ibland. Jo, nog var det kärlek han kände alltid.

Efter jobbet åkte han till Alvik och träffade sin psykolog. Fabian litade inte på honom riktigt. Detta efter att Fabian i somras hade frågat ”Kan jag berätta någonting ’off the record’?” varpå psykologen lagt bort sitt anteckningsblock och sagt ”Ja, självklart”. Så Fabian hade redogjort för sina suicidala planer och hans kleptomani, han snattade så ofta han kunde, trots att han ju faktiskt hade pengar att röra sig med. Det var kicken han var ute efter. Efter samtalet hade psykologen sagt att han var tvungen att skriva in detta i journalen. Det var för viktigt för att hålla utanför. Fabian blev väldigt besviken och ville sedan dess inte berätta somliga saker för denna psykolog. Han hade bett sin läkare om att få byta kontaktperson men inte fått någon ny ännu. Fabian berättade bara att han hade gjort vissa dumma saker på sistone och var rädd för att polisen skulle komma och ta fast honom. Han förtäljde även hemligheten om sitt nya boende. Sista kvarten kände han ett måste att berätta om Felicia. Psykologen var skeptisk, han förstod nog att Fabian inte skulle klara av att ha ett kärleksförhållande i det skicket han var nu. Kanske aldrig. Och nog var det väl förståeligt att psykologen resonerade så. Det var sant. Samtidigt jobbigt att stå emot sådana känslor när de kommer.
Fabian kände sig ytterst nedslagen efter detta samtal. Han beslöt sig för att supa sig full så fort som möjligt och hoppade av i Tensta på vägen hem. Han gick på systemet och köpte sex starköl och en flaska whiskey. Eller whiskeyn snattade han när ingen såg. Betalade glatt för ölen och gick hem till sitt soprum. Han satte på Eminem och rappade högljutt med samtidigt som han förtärde ölen. Han måste ha somnat tidigt, redan efter fyra öl. Och vaknade redan vid halv fem. Med huvudvärk och en otrolig hunger. Han gick till jobbet genom skogen. Det tog lite längre tid, men han kände att han behövde lite frisk luft. Han tog tio milligram Stesolid och försökte tänka på någonting. Något roligt eller coolt. Det blev Einsteins relativitetsteori. Han hade pluggat en sommarkurs i ämnet förra sommaren på KTH. Väl på jobbet köpte han den brukliga ostfrallan, ett äpple och en kokosboll. Han drack två koppar kaffe och en kopp blåbärssoppa som någon lämnat i det gemensamma kylskåpet. Han smög in i kemikalierummet och stal en liten flaska cyklohexanon. Det är ett gift som fräter ihop silikonbitar med varandra. Otroligt giftigt. Han stal även en spruta och en kanyl. Han visste inte än vad han skulle använda det till men någon skulle dö, han kände det på sig. Han skulle döda någon.

När Felicia kom till jobbet satte hon sig i utbildningshörnan och väntade på Fabian. Han hade redan börjat jobba och var tvungen att avsluta det han höll på med. Han hade helt glömt bort att han var lärare den här veckan. Åt Felicia. Hur hade han kunnat glömma henne? Han var ju kär. Eller?

Efter lunchen gick han till sin chef och bad om semester en vecka så snart som möjligt. Han påstod att han skulle hälsa på sin släkt i Malmö och fira någons födelsedag. Han fick ta semester redan på måndag. Skönt. Han skulle alltså utbilda färdigt Felicia till på fredag och sedan vara ledig en vecka. Han hade inga planer på att resa till Malmö och såvitt han visste var det ingen som fyllde år.

Han behövde skaffa tändvätska eller bensin men kände att det skulle verka misstänkt att gå och köpa det. Dessutom kändes det obehagligt att de har övervakningskameror på mackarna. Han ville inte heller sno mer kemikalier på jobbet, om någon skulle märka att det saknades. Så han beslöt sig för att hyra en bil. Då skulle han kunna leta rätt på nya offer, slanga bensin till framtida Molotovs och även rekonstruera sitt självmord han vagt hade planerat. Det fick bli på lördag. Han skulle således ha några vita dagar utan attacker.

Men redan dagen efter kände han ett begär av att bli full och klottra. Han rökte en joint och cyklade till Spånga där den där kapitalisten bodde som hade tagit ut ockerhyra för hans senaste lägenhet. Han klottrade på garageporten det vanliga budskapet. Kände sig heroisk, ingenting kunde stoppa honom nu. Han cyklade mot Vällingby och klottrade ”Svarta fraktionen” och ”SF” lite här och där, på elskåp, busskurer, asfalten och garageportar. Cyklade hemåt igen när färgen tagit slut. Väl hemma drack han två starköl och rökte ännu en joint.

Han drog en lina kokain innan jobbet på torsdagen. Han brukade inte göra det. Det märktes för mycket att han var hög om han blev tvungen att föra en dialog med någon. Och han skulle ju utbilda Felicia i två dagar till. Men hon hade visat sig vara väldigt lättutbildad och självgående. Så han satte sig bredvid henne och hoppades att hon inte skulle fråga honom någonting. I alla fall inte på några timmar. Han fick avsyna hennes jobb och sa bara att det såg bra ut. På lunchen gick han en halvtimmespromenad och köpte en kokosboll när han kom tillbaks till jobbet. Felicia satt redan inne i produktionen och väntade. Hon hade fått problem och behövde Fabians hjälp. Det fanns ett dubbelmikroskop så att utbildaren kunde visa hur man skulle göra och eleven samtidigt kunde titta på. Hon hade fått problem med limningen av hylsan. Det lättaste momentet tyckte Fabian och pustade ut över att det inte var något värre.

Efter jobbet gick han och köpte ett sexpack folköl i centrumet intill och gick och satte sig i bastun och förtärde dessa. Han tvättade sina kläder under tiden och drog i sig ännu en lina kokain. Imorgon var sista dagen innan semestern. Han stannade kvar och sov i sjuksköterskans vilorum den natten. Gick upp vid sex och drack två koppar kaffe, åt en ostfralla och ett äpple som någon glömt kvar. Gick in i produktionen och gjorde en batch innan Felicia kom. Han kände sig rastlös och hade märkt att kontot var tomt igen. Ikväll skulle han ”skaffa” pengar och imorgon hyra den där bilen. Han hade redan bokat den på internet, ironiskt nog från Statoil. De var billigast med stor marginal. En liten Toyota för 299 kronor per dygn.

Väl hemma rökte han en joint, och skaffade lite pengar, innan han gick till pizzerian och beställde en falafelrulle. Han gick till systembolaget i Tensta och köpte så mycket öl han kunde bära. Han skulle inte dricka ikväll, då personalen säkert inte ville hyra ut till bakfulla förare. Han hade bokat bilen redan från åtta morgonen efter.

När han äntligen fått bilen, det var lite problematiskt på grund av hans kriminella förflutna, begav han sig till fyra olika adresser. En polis, en gammal chef, en advokat som behandlat honom dåligt och en lärare från mellanstadiet som slagit honom med en örfil en gång och trots 25 ögonvittnen fick hon inget straff eller restriktioner.

Efteråt åkte han ut mot Ekerö. Några kilometer efter Drottningholms slott låg en gammal lada. Han körde dit och gick ut. Han gick runt huset. Här hade han planerat sitt framtida självmord. Han skulle, liksom nu, hyra en bil och köpa värmetåliga slangar, silvertejp och föra in avgaserna i kupén. Och därefter gasa ihjäl sig. Platsen behövde vara något avsides då motorn skulle gå på högvarv ett bra tag och låta ganska mycket. Han ville dessutom ha på sin favoritskiva så högt som möjligt utan att ådra sig för mycket uppmärksamhet.
Han åkte hem till soprummet och vidare till en skogsglänta i närheten. Där slangade han bensin i ett tjugotal flaskor han hittat i glasinsamlingen. Han kunde bara använda sådana med skruvkork. Det var ingen som såg något. Skogsgläntan låg under en landsvägsbro. Han åkte och återlämnade bilen redan vid sjutiden. Han hade hyrt den i Alvik för att vilseleda polisen om de skulle börja snoka. Han köpte ett par sprayburkar kontant. Tog en lång promenad tillbaks till Hjulsta och gick och lade sig, det var inte mycket annat man kunde göra där. Han drack några öl och glodde på ’Psycho 2’ innan han somnade.

När han vaknade på söndagsmorgonen bröt han sig in i ett cykelrum i närheten där han visste att det stod en gammal ciao-moped. Den var olåst och han meckade lite med motorn tills den startade. Det gick nästan lite för enkelt. Han blev misstänksam men åkte hem och tankade moppen och fyllde sin ryggsäck med öl, Molotovs och sprayburkar. Han körde runt i flera timmar. Han älskade att gå, cykla och åka vilse med flit, man upptäckte så mycket nya platser då. Vid halv fem ställde han moppen i ett cykelställ i Hässelby gård och gick ett par kilometer till den där advokaten som hade lurat honom för några år sedan. Gömde sig som brukligt var bakom en buske i närheten och observerade omgivningen. Ingenting hände på tio minuter så han sprang fram, klottrade och slängde in två Molotovs genom olika fönster. Han började som alltid med klottrandet. Om polisen skulle komma vore det ju bättre att åka fast för skadegörelse än mordbrand.

Han åkte vidare till de övriga tre adresserna och upprepade proceduren med lyckat resultat. När han kom hem igen stod två polisbilar utanför grannhuset. Fabian blev övertygad om att han skulle bli tagen nu. Han körde så snabbt han kunde till Rinkeby och parkerade i ett bostadsområde. Han hade inget lås så han fick nog räkna med att den skulle vara borta dagen efter. Men nu var hans huvuduppgift att inte bli tagen av polisen. Inte ikväll. Han hoppade på tunnelbanan och åkte till t-centralen, bytte till gröna linjen men var för nervös så han gick av redan vid Hötorget. Han gick ner på spåret och gick ett tiotal meter mot Rådmansgatan. Han hade varit där förut. Det fanns ett litet skrymsle där med en sunkig madrass och en, om möjligt, ännu sunkigare filt. Han drack sig full och skruvade ur lampan. Han kände sig ytterst stressad och tog fyra stesolidtabletter innan han somnade. Han vaknade av och an hela natten och morgonen av passerande tåg och deras gnisslande läten. Här kunde han ju inte bo. Inte länge.

Dagen efter åkte han in till St Görans psykakut och sa sig vara i behov av hjälp då han var rädd för att skada sig själv och andra. Han fick en fräsch säng med rena lakan. God näringsriktig, åtminstone i förhållande till hans vanliga diet, mat och en hel del lugnande mediciner. Det var bara att säga till, så fick han vad han ville ha. Han satt mest och glodde på TV hela dagarna och funderade.

Vem eller vilka skulle bli hans nästa offer? Samtliga tidigare offer hade ju någon slags anknytning till honom. Det var inte bra. Okej, inte McDonalds eller Statoil men de övriga. Och det kändes som att avsluta attackerna inte var tänkbart. Han skulle fortsätta tills han begick sitt självmord. Han kände snarare att han skulle expandera. Bygga större bomber, bränna ner hela hus eller döda någon. Han hade ju sin cyklohexanonspruta. Men för att använda den behövde han komma väldigt nära sitt byte. Och han visste inte hur lång tid det tog att dö av den. Han ville ju inte att offret skulle hinna lämna ett vittnesmål innan det dog. Skulle han kidnappa någon? I så fall behövde han nog en pistol. Hans langare, som han faktiskt träffat på psyket när han låg inne sist, kunde nog fixa en pistol. Han ringde honom och frågade.
Det kunde fixas. Men det skulle kosta 10 000 inklusive ljuddämpare och 24 kulor. Och dessutom hade pistolen tidigare använts vid ett postbilsrån och ett mord. Han åkte tunnelbanan till Hjulsta och gick stora omvägar för att se om det fanns några polisbilar i närheten. Han såg inga. Klättrade upp på sitt loft och började ”skaffa” pengar. Det tog ett par timmar att ”skaffa” så stora summor. Och han visste fortfarande inte vem han skulle välja.

Veckan fortskred utan några större attacker. Och på måndagen när han åter var på jobbet träffade han Felicia. Oj, vad söt hon var. Rödhårig. En svart keps med röd stjärna. En blus där behån lyste igenom och ett par trasiga blåjeans. Converseskor. Hon berättade hur roligt hon hade haft det på jobbet när Fabian var bortrest. Han ville säga att han saknat henne, men fick bara fram att han också haft det roligt. Det gick ett par dagar och Fabian märkte att Felicia mer och mer umgicks med Benjamin. Fabian gillade inte Benjamin, eller Benji som han kallades. Han var lömsk. På torsdagen såg Fabian att Felicia och Benji stod och hånglade på parkeringen innan jobbet. Han fick ont i magen och började kallsvettas. Han bestämde sig för att Benji skulle bli hans nästa offer. Hans mordoffer.

På fredagen följde Fabian efter Benjamin in till innerstaden. Benjamin träffade några av sina vänner och de satte sig på ett sunkhak vid Fridhemsplan. Fabian satte sig utanför på ett elskåp och väntade. Han hade med sig några öl, kokain, pistolen, sprutan, silvertejp och en sprayburk. Efter tre timmar gick Benjamin ut och satte sig på tåget. Han bodde i Sundbyberg. Fabian följde efter honom på avstånd och när de anlände till Lilla Alby sprang Fabian fram med pistolen och tryckte upp den i Benjis ansikte. ”In till dig, vi ska in till dig” skrek Fabian. Benjamin var märkbart skärrad och låste upp dörren till trapphuset, öppnade hissdörren, tryckte på åttan och låste upp sin dörr. Fabian slog till Benji i bakhuvet med kolven på pistolen. Han ramlade framåt. Fabian smällde igen ytterdörren och pillade snabbt fram cyklohexanonsprutan. Han stack in den i benet på Benjamin och tömde hela sprutan i den medvetslöses kropp. Kvickt fick han fram silvertejpen och drog några varv kring offrets huvud och mun. Även händerna tejpades ihop. Och kroppen tejpades fast vid en pinnstol.

Fabian tog en lina kokain och en starköl. Han kände ingen ånger för vad han hade gjort. Endast en förundran över hur lång tid det skulle ta och en rädsla för att kemikalien skulle spåras till deras gemensamma jobb. Fan, att han inte hade tänkt på det. Vad skulle han göra nu? Skjuta honom? Eller bränna upp hela lägenheten? Kanske både och.

Han sköt honom med två skott mittemellan ögonen. Och däckade strax därefter i Benjamins säng. I vilken han sov utmattad hela natten.

Han var fullt medveten om att handlingar som dessa knappast skulle få Felicia att bli kär i honom istället. Och fullt medveten om att han riskerade att åka fast. Mer och mer för var dag som gick. Han ville inte åka fast. Han vägrade. Och fullt medveten om att han aldrig skulle kunna få ett normalt, sunt förhållande med Felicia så bestämde han sig för att ta sitt liv. Idag.

Han skrev ihop ett självmordsbrev där han förklarade sina aktioner och redogjorde för sitt mående på sistone. Han höll sig ganska kort då han visste att väldigt få, om än någon, skulle läsa detta brev, och ännu färre skulle bry sig om varför han genomfört sitt självmord. Han åkte tunnelbana till Alvik och lämnade en kopia av brevet i ett slutet kuvert till sin psykolog. Lade en kopia på posten till sin bror och gick till Statoil. Han hyrde en likadan bil som tidigare och åkte till diverse butiker för att inhandla det nödvändigaste. Han väntade tills det blivit mörkt och åkte och parkerade bakom ladan på Drottningholm. Han drog i sig lite kokain, några stesolidpiller, några starköl och tände en joint. Han kopplade ihop slangen med avgasröret och en hel massa silvertejp. Han drog slangens andra ända till bakdörrens fönster vilket han dragit ner så lite som möjligt. Han tejpade för alla glipor och all ventilering. Satte på sin favoritskiva, en blandskiva han fått av sin förra flickvän. Startade bilen, varvade upp och tejpade fast gaspedalen vid golvet. Han kände sig fullt nöjd med sitt beslut och drack mera öl, rökte mer av sitt hasch, drog en lina till och dåsade bort.