När min dotter och hennes man var i Paris
åkte jag upp till deras söner och var hos dem.

Det blev härliga tider!. Jag mer eller mindre bodde
på altanen under dagarna jag var där. På en fjärils-
buske strax intill dansade fjärilar till och från
så länge solen lyste på den. Jag kunde inte
ta ögonen ifrån dem. De är ju så vackra!
Så jag höll mig så nära jag kunde!
Ibland var det bara några centimeter
emellan mitt huvud och dem.

Jag lagade mat så klart. Det gör jag ju till mig själv
varje dag, så att laga till fler var inget besvär.

Diskmaskin fanns. Bara att ladda och tömma.

Grabbarna som hade sommarlov de var igång
hela tiden! Spelade spel på datorn. Cyklade till
kompisar. Kom hem med kompisar. Ibland låg
vännerna över hos dem eller så övernattade
de hos sina kamrater.

Så kom dagen då min dotter och hennes man skulle
komma hem efter resan och jag sa till grabbarna:
-Nu har jag ju varit här i många dagar hos er när era
föräldrar har varit borta. Hur tycker ni det har gått?
-Va, sa de, vad sa du? Jag frågade om frågan igen
och de svarade liksom med en mun:
-Vi har då inte märkt någon skillnad alls!